Längta bort

Att längta så förtvivlat efter att komma bort, att misstagen jag gjort inte vore gjorda. Att få kärlek från ett barn men känna att det nte räcker utan vilja få samma kärlek från hennes far. Att bara längta bort, långt, långt bort.

Att inte lite på sin partner överhuvudtaget. Att bara känna sveket som ett slag i magen och vilja fly hals överhuvud. Att återigen drömma om något annat men att ha förlorat drömmen och känna mig så mycket fattigare.

Att vara tom.I hjärta och själ. Så otroligt tom och undra över meningen med allt. Nu vill jag inte mer.

Kan inte andas. Kan inte....

Att leva med sina beslut

Att leva med de beslut jag fattar är det svåraste som finns. Att inse att om jag har en möjlighet att välja kommer jag alltid att välja fel. Inte andas. Inte tänka. Inte känna. Bara vara tyst. Att bita ihop och att leva med de val jag gjort.

Att känna att varje millimeter av mig själv som jag byggt upp sakta och stötvis raseras. Att inte våga stå för den jag är utan att bara gå undan. Gå undan och hålla tyst.

Andas inte.
Prata inte.
Känn inte.
Andas INTE.

Rusa

Att rusa in i något så fort att varken hjärna eller hjärta hinner med. Att inte lyssna på när allt inom mig skriker nej. Att betala ett för högt pris för mina drömmar. Att lämna stolthet och egen vilja bakom mig. Igen. Att hoppas men att förlora hoppet, långsamt och plötsligt.

Längtan

Att så vansinnigt längta efter mina drömmars man, hans vänskap och närhet. Att önska att han såg på mig som jag ser på honom. Om så bara för några timmar. Att vilja få möjligheten att känna att min kärlek är besvarad.

Mitt val just nu att ge upp drömmen om hans kärlek är så svår men antagligen nödvändigt. Jag kan inte leva med en dröm, den värmer mig inte om nätterna eller tar bort min rädsla. Mannen jag träffar nu är inte mitt livs kärlek. Inte min stora passion men han är det tillräckligt mycket för att det ska räcka. Min dröm och längtan efter en annan man får jag lämna och inse att det är en dröm jag bär ensam. Tänker sörja min dröm och den kärlek jag aldrig fick.

Önskar bara att mina drömmars man fanns i mitt liv, förlät mig för de val jag gjort. Älskar honom mer än jag kan uttrycka men på ett stilla sätt. En stilla längtan som aldrig försvinner.

Mannen jag träffar nu acceptera mig som jag är. Han kan lyssna på min skam och min skuld över det som varit och de svek jag gjort mot mina barn i magen, barnen som inte fick leva.

Hoppas att jag kan behålla mina drömmars man på något sätt i mitt liv. Att han inte hatar mig för de val jag gjort. Längtar efter att höra hans röst. Längtar efter att känna hans armar runt mig. Längtar...

Längtan

Det var ett tag sedan jag satte mig här och försökte bena lite i vad som händer. För händer saker gör det. Massa saker hela tiden. Påsken var helt underbar och jag kände att äntligen har jag hittat hem. Hittat någon att dela mitt liv med. Jag vet att det är komplicerat valet jag gjort men det känns som om det är värt det. Tror jag. Det är väl det jag vill reda i. Vilka negativa sidor av kärleken kan man leva med och ändå vara lycklig?

Med den mannen jag träffat kommer jag nog att vara lycklig under ett par år innan han tröttnar och lämnar mig för någon annan. Det är hans sätt att göra på under ganska många år men under ett par år kan jag få vara lycklig och få allt det jag vill ha. Är det värt risken att bli lämnad när möjligheten att bli lycklig är så stor även om det bara är för ett tag. Redan nu känner jag mig sviken trots att jag inte har någon rätt till det eftersom han hade sex med sin dåvarande flickvän efter att han varit hos mig. Jag räknade med det och förväntade mig det men det gjorde ändå väldigt ont när jag förstod. Kan jag sätta min tilltro till honom och våga lita på att han älskar mig? Jag vet inte. Samtidigt känns det som jag inte har något val, allt har gått för långt. Nu är det bara att hänga på och hoppas på det bästa. Det liv han kan erbjuda mig är det jag vill ha. Ett liv med skratt, liv och rörelse. Att få känna att jag lever på riktigt och att jag få den familj jag drömmer om. I alla fall för ett tag. Är det så fel att önska, vilja och längta efter något? Är det fel att längta efter att få vara lycklig i alla fall för ett tag?

Jag hoppas att de val jag gjort tidigare inte kommer att ligga i vägen för oss utan att vi kommer att bli lyckliga och få leva den dröm vi båda längtar efter. Vill inte betala mer nu.

Påsk

Har haft den bästa helgen i mitt liv. En helg fylld av kärlek, omtanke och skratt. Kan det kanske vara så att jag äntligen har hittat rätt? Det känns så i varenda fiber i kroppen. Ett avsked öppnade dörren för mig att våga älska och se något annat. Har ägnat helgen åt att bara vara och att drömma om framtiden och att göra planer. Kastar loss alla förtöjningar och ger mig ut på djupt hav. Så underbart, spännande och skrämmande men jag vägrar att inte våga.

Ansökningar om jobb är ivägskickade och om ett par månader går nog flyttlasset till andra sidan av Sverige. Skrämmande? absolut! Men samtidigt otroligt roligt och hoppfullt.

Håller tummarna för att mina drömmar äntligen kan slå in. Vågar nästan inte andas i rädsla för att allt bara ska vara en dröm, men det är min dröm och jag ska göra allt jag kan för att göra drömmen till verklighet.

En man älskar mig, delar mina drömmar, skrattar med mig och lyssnar. Efter två och en halv månads intensiv kontakt är jag beredd att ge mig iväg. Efter timmar i telefon varje dag och några dygns samvaro är jag säker på att jag vågar. Vågar chansa och hoppas på det bästa.

Förändringar

Har funderat mycket på vad jag vill dom sista dagarna. Vad är rätt beslut för mig? Vad är jag värd? Det slutade med att jag sa farväl till mina drömmars man. Tror att det var det svåraste beslut jag någonsin fattat. Att älska någon som inte älskar en tillbaka gör ont och jag vill inte att det ska göra ont att älska. Jag är värd mer än att vara någons sexleksak och jag måste sätta den gränsen.

Hämtade honom på flygplatsen igår och natten kändes som ett långt farväl. Ett avsked till de drömmar jag haft men även en ny dörr som öppnades. Jag blev klar. Jag kommer nog alltid ha kvar känslorna men inte drömmen. Efter tretton år känns det stort. Jag går vidare med rak rygg och huvudet högt. Jag har inte gjort något som jag inte kan stå för och jag fick respekt för det beslut jag fattade. Försökte mig på att förföra honom innan vi somnade mest bara för att se vad som hände och vad jag kände när jag gjorde det. Han stoppade det för att han tog hänsyn till mina känslor. Jag har nog aldrig känt mig så trygg som i natt eller sovit så gott.

En annan man ringde mig i morse och berättade att han gjort slut med sin sambo och att de kommer att separera. Han vill vara med mig och får mig att skratta och må bra. Han kommer att komma hit och tillbringa flera dagar med mig under påsken. Jag kan inte vänta tills han kommer och jag får vara nära honom utan att skämmas och utan att stjäla tid från någon annan.

Jag håller tummarna för att lyckan kan komma in i mitt liv. Jag hoppas på kärleken ska komma till mig och att jag kan få möjligheten att känna lugn och trygghet, skratt och glädje i min vardag.

Jag andas lite lättare. Stolt över mina val och lättad över hur det gått.
Jag andas i hopp.
Jag andas i glädje.
Jag andas.

Söndagsnatt

Ytterligare en söndags natt. Ytterligare en natt som jag inte kan sova trots tabletter. Ligger och grubblar på min älskade. Ligger han jämte någon annan? Har han gjort det i helgen? Längtar så förtvivlat efter honom och hoppas att han känner likadant. Kanske, men troligtvis inte. Drömmer om en dag när jag kan ha en älskad jämte mig på nätterna och på morgonen. Någon att dela mitt liv med. Finns det i stjärnorna för mig?

Någon som kan älska mig, mina hundar, mina vänner och min familj. Ovillkorligt. Utan hot, slag och kränkningar. Misströstar men är glad att jag fortfarande hoppas.

Gjorde ett test på facebook idag om vilken sång som beskriver mitt liv. Resultatet blev "I´m still standing"

You could never know what its like
Your blood like winter freezes just like ice
And theres a cold lonely light that shines from you
Youll wind up like the wreck you hide behind that mask you use

And did you think this fool could never win
Well look at me, Im coming back again
I got a taste of love in a simple way
And if you need to know while Im still standing you just fade away

Dont you know Im still standing better than I ever did
Looking like a true survivor, feeling like a little kid
Im still standing after all this time
Picking up the pieces of my life without you on my mind

Im still standing yeah yeah yeah
Im still standing yeah yeah yeah

Once I never could hope to win
You starting down the road leaving me again
The threats you made were meant to cut me down
And if our love was just a circus youd be a clown by now

Vilsen

Känner mig som en vilsen själ just nu. Vad som är upp och vad som är ner känns omöjligt att klura ut just nu. Jag vill vidare men vilken väg jag än väljer innebär ett stillastående i något jag inte vill vara. Lämnar och sörjer. Går vidare och tvekar. Varje ögonblick innebär ett beslut att fatta och ett fel att begå.

Var är mitt ankare? Min förtöjning vid bryggan? Var är min trygga hamn? Båtmetaforerna haglar men jag känner mig som i barnvisan. En kulen natt natt natt min båt jag styrde. På havets vågade vågade våg så skummet yrde....

Tittar på medicinerna på sängbordet. Dom har flyttats närmare och noga räknats. Räcker dom? Antagligen. Vågar jag? Antagligen. Vill jag? Antagligen inte.

Jag vet att folk bryr sig om mig. Jag vet att jag är älskad. Jag vill bara inte chansa mer. Vågar inte hoppas. Vågar inte anförtro mig. Jag reser sakta muren mot världen. Vill inte visa min litenhet. Vill aldrig mer känna mig liten och smutsig. Vill aldrig mer älska eller bli älskad. Vill inte känna ytterligare förnedring eller betydelselöshet.

Har fått mer kärlek de sista två månaderna än jag fått på otaliga år. Har fått mer respekt och omtanke av en man än jag någonsin fått tidigare. Men vågar jag och vill jag hoppas? Vågar jag ta ta nästa steg? orkar inte bli kränkt igen. Rädd och vilsen.

Morgon

Ännu en natt har gått. En natt av mardrömmar, skuld och skam. Känslor av att inte räcka till och inte förtjäna något annat. Drömmar om ett annat liv. Morgonsolen lyser in genom fönstret. Längtan vaknar. En dag mindre till påsk. En natt avklarad. En dag närmare...

Försöker andas.
Försöker ta mig ur sängen.
Tar ett djupt andetag och reser mig upp.

Alltid reser jag mig.

Kantstött

Under ett svagt ögonblick för några månader sedan när jag inte orkade förklara hur jag mådde gav jag adressen till denna bloggen till mina drömmars man. Han lovade dock att inte läsa den förrän jag verkligen ville det. På ett sätt litar jag på det men jag vet ändå inte säkert. Tänk om han kollar in då och då. Tanken känns jobbig och gör att jag censurerar mig själv hela tiden. Vill inte visa mig svag som vanligt. Ska jag avsluta bloggen eller hoppas på att jag kan lite på honom? Så svårt att veta!

För ett par dagar sedan var jag hos läkaren för uppföljning och jag gick dit med planen om att börja arbeta lite mer. Det ansåg inte läkaren. Det var alldeles för tidigt. Minst en månad till skulle jag bara jobba halvtid innan jag kunde täänka på att gå upp i tid. Känslan av hopplöshet infinner sig. men samtidigt lättnaden. Fick mer mediciner utskrivna, både för kropp och själ. Nu sitter jag med tabletterna framför mig och funderar. En eller alla? räcker alla? hur blir det med hundarna? Orkar inte tänka.

Hade samtal med psykologen idag och jag känner hur jag sluter mig, tar avstånd och tänker på tabletterna i min handväska. Vi pratade om att kunna säga nej och att jag måste träna på det. Jag kände hur muren reste sig. Jag kan inte säga nej, inte till andra människor. Det blir som jag faller i en stor grop jag inte kan komma upp ur bara jag tänker tanken på att säga nej. Hur ska jag klara det?

Till påsk kommer mina drömmars man hem och jag ska hämta honom på flygplatsen. Jag längtar men jag känner hur jag alltmer lämnar drömmen bakom mig. Vill inte längta mer. Vill inte drömma mer. vill inte vara ensam mer. Tittar på tabletterna som står uppradade på min byrå, en eller alla? det löser i alla fall alla problem bara dom räcker.

Två män vill ha mig i sitt liv. Vakna jämte mig på morgonen, prata med mig och dela sina drömmar med mig. Jag skulle nog få det bra med vilken som helst av dom men tanken på mina drömmars man låter mig inte ta chansen så därför ligger jag ensam kvar i min säng. Den ena skulle inte tveka att ta emot mig med en gång den andre behöver lite tid på sig att få ordnat upp sitt liv.

Känner mig kantstött och trasig. Minnena lever sina egna liv i mitt huvud. Sorgen över de val jag gjort känns som ett slag i magen. Att hela dagen hållit masken och visat mig glad gör så ont. Smärtan över att inte skyddat mina barn från de män jag levt med så att de dött i mig innan de fått se dagens ljus gör att jag känner mig värdelös. Jag förtjänar inte drömmen om att en dag hålla mitt eget levande barn i min famn. Förtjänar inte att ta alla tabletterna och försvinna. Jag måste leva med de val jag gjort. Jag har möjligheten att bli älskad av en man som inte skräms av det som varit, som kanske kan förlåta mig för att jag inte lyckats skydda mina barn från att bli slagna och dödade i min livmoder, men jag förtjänar inte den kärleken.
Det finns ingen förlåtelse för det jag gjort. Det finns ingen botgöring som skulle kunna uppväga vad jag utsatte dess två barn som anförtrotts mig att älska och vårda.

Längtan efter att ta alla tabletterna är så stor. Så på många sätt överväldigande. Rädslan för att de inte räcker till hindrar mig. Ska hämta fler tabletter imorgon.
Kanske räcker de då.ett dygn till ska uthärdas.

Jag försöker andas men vill inte
Blir snurrig i huvudet ju mer jag försöker låta bli att andas
Vill inte andas.
vill inte vara kantstött.
En dag till...

Tillbaka

Åkte och hälsade på en vän ikväll som jag inte träffat på fem år. Fick sitta och prata ikapp oss ett par timmar. Hon och hennes man är fortfarande vänner med mitt förra ex och jag kände hur jag alltmer hamnade tillbaka i känslan som jag hade då. Tillbaka i maktlösheten. Tillbaka i känslan att vara värdelös. Allt kom tillbaka bara genom att höra hans namn och veta att han finns i deras liv. Hu mycket jag missat för att jag var tvungen att bryta med allt som jag hade då. Att komma tillbaka till att jag aldrig kan berätta hur det var mer än att skumma på ytan.

Hon och hennes man är några jag verkligen tycker om och skulle vilja ha i mitt liv men samtidigt veta att det inte går. Att jag inte är redo. Att jag inte är stark nog.

I bilen hem satt jag och tänkte på mina drömmars man och allt han betyder och har betytt för mig genom åren. Att veta att jag aldrig kan säga hur mycket han hjälpt mig genom åren bara genom att finnas till. Är långt borta i tankarna och drömmer när telefonen ringer och jag ser att det är han. Svarar glatt "hej älskling!" sen biter jag mig i tungan. Va fan sa jag??? Så får jag ju inte säga även om det är så jag känner. Kommer tillbaka till nuet och blir bara så lycklig över att han finns i mitt liv. Fortfarande finns han i mina drömmar och i samma stund som jag verkligen behövde honom ringer han. Är så grymt tacksam.

Nu sitter jag här och känner ångesten komma krypande. Ska det verkligen vara så här? Ska mitt ex verkligen fortfarande ha den makten av mig? Som mina drömmars man sa en gång när han höll om mig när jag inte mådde bra, "tänk på det här istället". Det gör jag, men det tar tid att komma tillbaka till den känsla som jag haft de sista dagarna. Längtar efter att ligga i hans famn igen och känna tryggheten.

Jag vill ha kontroll över mig och mitt liv. Jag vill inte vara rädd mer. Jag vill inte känna mig utsatt och hjälplös igen.

Vårkänslor

Känner hur det spritter i kroppen. Solen skiner och en dag vid havet med hundarna och en god vän har verkligen kick-startat mina vårkänslor. Känner ig glad och lycklig och nöjd med tillvaron. Som om inget ont kan drabba mig. Förtröstan strömmar genom mig och hoppet vaknar. En dag ska även jag vara den älskade. En dag ska även jag vara den värdefulla. Jag är på väg.

Hela jag ler, pirrar och spritter av ingen anledning alls mer än att det är vår. Hoppets tid. kärlekens tid. Hoppet och kärleken till livet och de omkring mig.

Andas lättare och lättare.

Stunder av liv.

Tillfreds

Känner mig tillfreds med min insats på jobbet idag. Har jobbat med något av det svåraste som finns men klarat det och kunnat lämna mötet med att ha ingjutit lite hopp i en hopplös situation. Myndighetsutövning när det är som bäst. Har fått cred för det jag gör och säger av en man jag respekterar och ser upp till efter ett annat möte som gick så bra. Behandling när det är som bäst.

Kommer hem och möts av kärlek och närhet av mina underbara hundar, sms från en vän och telefonsamtal från ytterligare en.

Kvällar när dom är som bäst.

Vakna

Vaknar till en ny dag. Ute skiner solen från en blå himmel. I sängen ligger jag. Huvudet bultar och megen värker. Vill inte resa mig, vill inte ut i världen idag. Känner sorgen som ett band över bröstet. nästa gång klockan ringer måste ajg vakna och gå upp.

En sömnlös natt har passerat. En natt av oro och kval. Nu är det morgon. Försöker möta solen med ett leende.

Till lags

Att ha en önskan att vid varje ögonblick vilja vara till lags. Jag förändrar mig och anpassar mig så att jag passar de runt omkring mig. Känner oro för att jag gjort något fel så fort någon inte är glad eller mår bra. Att känna ett behov av att vara något annat än jag är så att jag tillgodose fler personer. Att finnas till lite mer.

Är ganska förbannad över min vilja att vara till lags. Varför kan jag inte skaffa mig en ryggrad och fräsa till. Varför bara ta allt.

Jag vill vara till lags. Så mycket det går. Jag vill få bry mig och anpassa mig. Jag vill bara inte bli betraktad som mindre värd för det.

Andas.
Stressar.
Andas.

Murar

Reser sakta murarna mor världen. Stärker mitt försvar. Ingen ska komma mig inpå livet igen. Ingen ska få möjlighet att såra mig igen. Mina drömmars man gjorde mig illa förra veckan, trodde inte att han skulle göra det. Men det gjorde ont. Det gjorde ont att vara sårbar och att öppna mig med de val jag gör och de känslor jag har och att bli kritiserad. Nu reser jag murarna igen. Mina tankar och känslor är mina.

Jag vet att mina val inte är bra, att de inte är moraliskt korrekta. Jag vet att jag antagligen kommer att bli sårad igen men längtan efter att vara betydelsefull och uppskattad i alla fall ett tag överväger riskerna att bli sårad igen. Mina drömmars man vill inte ha mig. Jag inser det nu. Mina drömmars man vill inte dela sitt liv med mig. Jag inser det.

Vill ha en man att vakna jämte på morgonen. En man att dela drömmar med. En man att leva med. Är det så fel?

Jag reser murarna. Jag bygger dom höga. Glada beskymmersfria S är tillbaka. Inte ska jag blotta mig igen.

Jag andas. Sten läggs till sten. Muren reses.

Jag andas.

Sakta.

In och ut.

Jag andas.

Försvaret reser sig med varje inandning.

Ont

Det gör ont att få sanningens ord som ett slag i magen. Det gör ont att veta att allt som sagts är sant.

Jag lägger mig ner och ger upp. Det gör ont att ge upp men inte i närheten av lika ont som det gör att fortsätta kämpa.

Vaknade med en känsla av att det var bra, jag kunde hoppas. Somnade med en känsla av att sakta falla i bitar.

Var hos psykologen idag. Det var tungt. Vansinnigt tungt. Kanske är vi på väg någonstans tillsammans. Kanske kan han hjälpa mig vidare, mot att bli helare men idag kändes det som att det är långt dit. Vågade glänta på dörren till mina känslor, att våga prata om skammen över att jag inte lyckats skydda mina barn. Att våga prata om skuldkänslor för de val jag gjort. men samtidigt känna att skammen och skulden väller över och hotar att dränka mig. Att psykologen tror att han kan hjälpa mig att känna mindre skam och skuld över val som jag gjort och för en sekund hoppas och längta efter att han han rätt.

Idag har väl varit en sån dag. Jag har för en sekund hoppats och längtat sedan har det som ett slag förändrats till en känlsa av att inte duga som jag är, att vara värdelös. Att känna att meningen och livet rinner ifrån mig. Att känna mig skadad ch vingklippt för resten av livet. Ett liv som känns outhärdligt långt.

Uppvaktad

Att bli uppvakta känns så bra, även om det är så fel. Jag vet att han har en sambo, är notoriskt otrogen men just nu skiter jag i det. Njuter bara av känslan av känslan av att vara tillräcklig. Att bli uppmärksammad, uppvaktad och upphöjd till skyarna. Att sitta och fantisera om en framtid som känns rätt och bra och samtidigt totalt ignorera alla olyckskorpar.

Att längta efter nästa tillfälle att ses. Att längta och hänge sig åt drömmen om ett liv tillsammans. Att faktiskt dela drömmen med någon även om det är tillfälligt. Jag vägrar se molnen på himlen utan bara se solsken.

Kanske var mina drömmars man bara min dröm, ett scenario som var det jag behövde för att överleva varje dag i ett fängelse. Ett fängelse utan galler och grindar men likväl ett fängelse. Hans vänskap betyder massor, om det är menat att det ska bli vi så kommer det att hända. Just nu är det nog inte meningen. Pratade med honom igår och det stod klart att han inte känner som jag. Blev inte så sorgsen efteråt som jag trott. Stoppade undan dom känslorna och värdesatte vänskapen högt.

Men kan det vara så att den andra mannen kan vara den som jag ska dela mitt liv med? Jag vet inte, men jag tänker drömma. Drömma om kärlek, gemenskap och ett liv fyllt av rörelse.

Surrender

Det finns inget bra ord på svenska för surrender. Det blir en massa ord som varförsig inte är tillräckliga men tillsammans fungerar för att beskriva min känsla.

ÖVERLÄMNA - Jag överlämnar mig till en en högre makt, ödet och slutar att försöka styra mitt liv utan försöker bara följa med på färden.
UPPGIVA - Jag ger upp, erkänner att jag tappat orken, lusten och viljan.
HÄNGE - Jag hänger mig åt mina drömmar och sörjer dom när dom går i kras.
HÄNGIVA - Jag är hängiven tron på att en dag, någon dag ordnar sig allt.
UNDERKASTA - Jag underkastar mig den tillfälliga hopplösheten och ödets nycker. Varför jag?`Varför inte jag?
FRÅNTRÄDA - Jag frånträder min position och vilja att vara till lags.
GE SIG- Jag ger mig. Jag ger mig. Jag ger mig.

I surrender.

Villrådig

Villrådig är det ord som passar bäst in på mig nu. Jag är villrådig. Jag längtar mig sjuk efter mina drömmars man. Vill ha honom nära mig. Vill höra hans röst, vill höra honom skratta och busa. Samtidigt funderar jag över meningen. Jag är allt klarare över vad jag känner för honom men oxå att han inte känner samma för mig. Jag blir villrådig över vad jag vill. Är de små korta stunderna på telefon, msn, sms och facebook tillräckligt? är det tillräckligt att bara få sex när jag vill så mycket mer? Kan och vill jag säga nej. Kan jag och vill jag säga att det räcker, antingen hela jag eller inget alls? Nej det varken kan eller vill jag, stunderna med honom är viktigare än känslorna efteråt. Vet att det blir tomt och att jag känner mig värdelös efter men vad är alternativet. Att inte få känna? Att inte få ha kvar det meningslösa hoppet?

Nej, jag är villrådig och funderar hela tiden. Vad vill jag? Vad gör jag med mina känslor? Vad kan jag göra utan att tycka illa om mig själv??

Stulna

Under helgen har jag funderat mycket. Haft tid att tänka. Det är inte alltid bra. Mina tankar har kretsar kring stunder av lycka och om stulna stunder av lycka fortfarande är lycka. Det är en svår fråga att försöka svara på. Just nu känner jag mig som en stor tjuv som stjäl för min egen vinnings skull. För att få skratta och känna värme en stund oavsett vem som ger mig det. Att stjäla stunder på telefon, facebook eller msn och att för en stund inbilla mig att jag duger. Men jag ljuger, jag ljuger för mig själv. Mina korta stulna stunder av lycka lämnar en bitter eftersmak.

Sitter och sjunger Linda Bengtzings "jag ljuger så bra" för mig själv. Den och två Lena Ph låtar, "det gör ont" och "på gatan där jag bor" känns som signatur melodier för mig just nu.

Men trots allt är de stulna stunderna det jag har just nu och dom är värdefulla. Minuterna av glädje och värme är värda timmarna med oro, begynnande svartsjuka och tvivel. Tvivel på mig själv och på mitt eget värde. Tvivel på framtiden. Tvivel på mina val. Undrar om jag väljer rätt och vad är konsekvenserna av mina val??

Påminner mig om att andas.
Stunder av tvivel
Stunder av stulen lycka
Andas min vän
Andas
Stunder av liv
Andas

Tungt

Efter en lång rad med riktigt bra dagar. Dagar som fått mig att skratta och må gott. Har känt äkta glädje från djupt inne i mig, en glädje som jag inte känt på många år. Har varit nöjd med min situation och att vara själv, trots att längtan finns med.

Idag vaknar jag med oro och sorg i kroppen. En stor bävan inför vad som komma ska. Hur ska jag klara dagen? Jag ska på begravning och inte en begravning efter en gammal människa som levt sitt liv utan för att hedra en kvinna mitt i livet. Det känns tungt.

Efter att så länge gått och allvarligt funderat över om jag inte ska finnas mer känns detta så fel. Varför finns jag och inte hon? Önskar att jag kunde ta hennes plats. Bävar inför dagen och alla mina känslor. Hukar mig under tyngden av mina egna skamkänslor. Önskan att det var jag som lämnat denna världen är så stor att det skrämmer mig. Hur kan jag tänka på mig själv nu?

Viskningar

Vill viska i hans öra alla de saker jag bär inom mig, alla känslor jag har. Vill viska i hans öra alla de saker han inte vill höra. Drömmer om att en dag få en viskning tillbaka. Att få vara jämte honom och veta att inget jag säger om mig eller vad jag känner kan göra att han stöter bort mig. Vill få vara accepterad och älskad för den jag är av den jag vill ha. Vill få ligga jämte honom och viska trots att ingen annan kan höra.

Är rädd för att min längtan efter att få viska kommer att få mig att lura mig själv att acceptera något annat än det jag drömmer om. Något som inte kommer att vara tillräckligt. Något som kommer att göra mig illa. Igen.

Är rädd för att min rädsla för att inte få det jag drömmer om gör att jag säljer mig själv för billigt. Att jag gör för mycket i min längtan.

Drömmer om att en kväll få viska i hans öra det jag viskar ut i luften innan jag somnar. Jag älskar dig.

Helg

Ännu en helg är slut. En alldeles underbar och fantastiskt rolig helg. Jag har hunnit göra allt jag ville och allt jag behövde. Jag har blivit sjukt bortskämd av mina vänner, gått en jätteskön promenad i skogen i solen, varit på fest med sexparty, varit ute på stan och slagit runt, hjälpt min vän att sy ätit gott. Den enda sak som saknades under helgen var någon att kunna ringa och berätta för, någon att nu på söndagskvällen ligga i soffan att mysa med och berätta om underliga grejer som visades på festen. Lärde mig så mycket nya saker att det känns som om jag faktiskt inte vet något och fortfarande är oskuld. It grows back liksom...

Mina drömmars man ringde idag och det finns inte mycket jag blir lika glad av som att få prata med honom och höra hur han har det. Blir så attans glad av att höra hans röst och höra att det går bra för honom.

Min andra flirt ringde också från andra sidan landet. Tycker om att prata med honom också men på ett helt annat sätt. Han gör mig glad men det pirrar inte och dety kommer aldrig att bli något mer än att prata i min planering. Utnyttjar honom för att känna mig lite mindre ensam på kvällarna genom att prata med honom i telefonen. Problemet är att han börjar fundera på att lämna sig sambo. Vill inte på något sätt bli inblandad i såna komplikationer. Vi pratar ju bara. Vill inget annat. Längtar ju bara efter mina drömmars man. Undrar hur jag kan vara så förälskad i honom, särskilt när det inte är ömsesidigt.

Men mans problematiken så har det varit en riktigt underbara och rolig helg. Massa stunder av ren lycka och glädje och kärlek.

Sorg

En kvinna i sina bästa år gick bort i fredag. Hon lämnade sin man och livskamrat ensam att uppfostra deras tre barn. Inte av vilje tvärt om. Hon kämpade och ville finnas kvar för sina flickor med cancern ville något annat. Efter tre veckor på sjukhus då förlorade hon kriget hon slagits i i ett år.

En kvinna som vigde sitt liv åt att sin familj, sitt jobb som översättare av facklitteratur och talpedagog. Hon hjälpte personer att hitta sitt eget tal och språk och hon hjälpte andra att hjälpa genom sina översättningar.

Gunnel, duär saknad. Av många. Min mamma saknar dig, hon är några år äldre än du och hennes dödlighet blir påtaglig för mig. Men mest tänker jag på dina tre fina flickor. De som för några månader miste sin morfar och nu dig. Jag hoppas att jag en dag kan göra något för dem så som din pappa gjorde för mig. Hela din familj står för mig för omtanke, värme och omsorg. Din flickor kommer får det tufft men de kommer att bli väl omhändertagna och älskade.

Vandra i frid på din resa Gunnel. Jag, vi, tänker på dig.

Saknad

Att sakna en person så att det gör ont rent fysiskt. Att vilja säga hur mycket jag känner men veta att det inte är en del av dealen. Att inte ha ork att hoppas men inte heller modet att sluta hoppas.

Att längta efter att mina drömmars man ska vilja vara med mig. Som ett team i världen. Som att stå i bakersta ledet på gymnastiklektionen och viska för sig själv välj mig, välj mig.

Att sakna något som aldrig funnits men hoppas på att det kommer att finnas.

Trötthet

Planerade en dag på stan med en vän och hade jätteroligt. Sen kom tröttheten. Har suttit i soffan och inte orkat byta kanal på tv´n. Tvingar mig själv att laga mat. Ska det verkligen vara så här? frågade läkaren sist om jag kommer att bli bra vilket hon trodde men att jag alltid kommer att vara lite mindre stresstålig. Blir det fler stressiga situationer så kommer jag kanske att bli sämre igen. Men fem timmar på stan och massor med skratt kan väl inte räknas som en påfrestning utan som ett energitillskott?

Ska tvinga i mig lite mat och sova ett par timmar så kanske det känns bättre sen.

Telefonsamtal

Vad olika två telefonsamtal kan vara. Det ena från mina drömmars man. Denna underbara fantastiska man. Jag älskar att höra hans röst, hur han berättar om sin vardag. Jag uppskattar hans omtanke om mig även om jag inte kan bemöta den eller ta den till mig.

Det andra från mannen på andra sidan landet. Hans sambo var på jobbet så han tog tillfället i akt och ringde mig. Att något som inte är påbörjat eller inletts kan kännas så smutsigt och fel utan att man gjort något annat än pratat i telefon och på möten. Jag har ingen önskan att vara något annat än hans vän men han har en historia som gör att hans sambo inte litar på honom och som gör att jag aldrig skulle kunna vara med honom. En patologiskt otrogen man. Kan man vara vän med honom och lite på att det håller sig till vänskap?

Båda samtalet lämnar efter sig en bitterljuv känsla. Glädje och frustration. Längtan och oro. Allt på samma gång fast på så olika sätt.

Stolthet

Känner en stark stolthet över mitt arbete idag. En familj som jag jobbat intensivt med ett tag börjar visa på en varaktig förändring som de alla är nöjda med. I en annan familj har ingången till familjen och samarbetet med övriga professionella runt familjen kommit till stånd på ett riktigt bra sätt. Att jobba med myndighetsutövning är många gånger tufft och segt och det kan vara svårt att se förändringarna i det arbete man gör men idag är en av de dagar som gör arbetet mödan värt. En av de dagar som gör att att arbetet känns meningsfullt och ger energi istället för att ta.

Känner även en stor stolthet över att vara jag idag. Jag finns. Jag tänker. Jag känner. Jag ger inte upp.

Andas i stunden av liv.

Skuldkänslor

Jag avskyr att göra någon illa, särskilt när det är helt oavsiktligt. Jag försöker sätta mig själv först och att tänka på vad jag vill, känner och behöver. Igår kväll sårade jag någon genom att göra precis det. Nu har jag enorma skuldkänslor, kunde jag gjort på annat sätt?

Jag såg en person som en vän, en bra vän och vi pratade ganska länge igår och han frågade en massa saker som jag svarade på. Det slutar med att han är sårad eftersom han ville mer än att vara vän. Så nu sitter jag här. Det gör ont att såra någon och höra sorgsenheten. Funderade halva natten på om jag kunde göra något annat. Kanske kan jag ha en relation med honom trots att jag inte är kär, kärlek är inte allt och jag tycker ju om honom som vän. Det är ju inte så att jag har massa andra bra alternativ. Men det känns som om jag inte kan göra så mer. Jag måste känna oxå. Är hellre ensam än med någon jag inte älskar. Men skuldkänslorna finns där. Skulden och skammen. Kunde jag gjort något annat? på något annat sätt?

Förväntan

När man går och väntar på ett sms, ett meddelande eller telefonsamtal och det kommer. Leendet som sprider sig. Pirret i magen. Rastlösheten i kroppen. Längtan efter det som kanske komma ska. Pirret i magen blir starkare. Leendet bredare. Väntar och hoppas och våndas på samma gång. En underbar känsla. Det pirrar.

Att

Att göra om misstag på misstag. Att göra samma misstag igen, igen och igen. Att aldrig lära mig. Att glömma att även drömmar kostar. Att glömma att inte känna. Att längta efter det som inte finns. Att hoppas där inget hopp finns. Att trösta sig där ingen tröst finns att få. Att inte vilja betala priset av drömmar och längtan men att hela tiden få betala dyrt.

Oooops

Ooooops måste vara ett av de uttryck jag använder oftast. Igår var det många oops på rad.

Ooops! det var halare än jag trodde.
Oooops! det var ingen automatisk avstängning på denna, med den självklara följden : ooooops..... det är tio liter spolarvätska på marken. Ooooops 170 kronor bara försvann i spolarvätska på marken.

Oooops den glömde jag. Ooops den missade jag. Oooops jag tänkte på något annat.

Ooooops, jag älskar.....

Längtan

Längtan efter någon att dela min säng med.
Längtan efter att höra om någons dag och längtan efter att någon ska fråga hur min dag varit.
Längtan efter någon att dela min morgonfralla med.
Längtan efter någons varma kropp mot min.
Längtan efter att skratta så magen värker.
Längtan efter att det ska bli påsk och det jag drömmer om ska hända.
Längtan efter mina drömmars man.

Val

Sitter och funderar över valen jag gör i livet. Vet ju att jag inte kan fortsätta att fantisera om mina drömmars man. Han delar ju inte mina fantasier och i längden blir det ju ganska ohållbart att fantisera och drömma om någon som inte delar samma önskan. Så vad gör jag då? Jo, jag inleder något annat lika ohållbart och onåbart. Mannen bor på andra sidan Sverige och är patologiskt otrogen mot alla kvinnor han lever med. Han är till och med välkänd för just detta att inte kunna hålla sig till en och samma person utan alltid vara på jakt efter något annat. Varför flirta med honom kan man ju fråga sig. Mitt enda svar i dagsläget är att det är säkert. Det kommer inte leda till något långt och varaktigt, tvärtom. Det enda det kan leda till är lite flirtande och kanske lite meningslöst sex som bara omgärdas av skam och skuldkänslor. Det känns tryggt på något sätt. Jag riskerar inget.

Pratade med psykologen häromdagen om min situation och vad som händer i mig. Om att jag vill tycka om mig själv. Om att jag vill kunna känna mig trygg och värdefull. Han var hoppfull och sa att det här var saker som vi kunde jobba med utan problem och som han kunde hjälpa mig med. Jag vet inte om jag vågar hoppas. Jag hör ju själv hur jag låter när jag berättar om mina tankar och valen jag gör. Jag vill inte vara den personen jag är nu. Jag vill kunna säga nej, inte bara följa med och hoppas att det går fort. Jag vill göra val som jag är stolt över.

Tränade i dag igen. Det känns både skönt och inte skönt. Jag har aldrig förstått mig på dessa personer som tycker att det är skönt att träna. Det är inte skönt. Det som är skönt är att sitta i bilen på väg hem från träningen och äta bounty. Det sköna är att jag väljer när jag ska träna och vad jag ska träna och jag gör det för mig. För att jag ska bli starkare och må bättre. Föra tt jag ska bli lite snyggare och lite sexigare. För att jag ska kunna vara nöjd med mig själv. Jag vet att det inte handlar om vikten som sådan men idag när jag bytte batterier i vågen så uppptäckte jag att jag gått ner två kilo till. Jag är stolt! Snart har jag nått målvikten.

Har faktiskt påbörjat en helrenovering av kroppen. Har inte haft varken ork eller lust på ett tag men jag bestämde mig för att börja nerifrån så tå naglarna är målade och benen epilerade. Solar gör jag vid varje träning så nu ser jag inte lika blek ut längre. Det är så skönt att ta tag i sig själv och inte titta sig i spegeln och undra vem personen mitt emot är egentligen. Lite helrenovering kan ju inte vara fel heller eftersom det kanske ger mig mer tillfällen till att öva på att säga nej.

Träning

Skulle åka till gymmet idag för att träna lite. Kommer på att jag inte tvättat på ett tag. Skit oxå! Det enda som är någorlunda rent är mina gamla träningsbyxor som jag nästan aldrig använt trots att dom är jättesnygga av den enkla anledningen att dom är för små. För någon månad sen fick jag inte på mig dom. Det var bara att bita ihop och prova. Det eller svettiga gamla byxor. Dom satt som smäck. Alltså dom satt så himla bra! Kände mig faktiskt snygg för första gången på länge. På gymmet av alla ställen!

Idag var annars en en bra dag. Tog tag i en sak som jag skjutit på länge och löste det. Plockade undan lite och damsög, vilken skillnad det blev! Det var säkert flera veckor sedan sist.

På gymmet gick träningen jättebra! Konditionen börjar komma och jag märker att för varje gång jag är där orkar jag lite mer. Firade med att lägga mig på vattenmassagesängen en stund och inte bara i solariet. Annars är ju just solariet min deal med mig själv. Om jag tränar får jag sola, ingen träning ingen solning. Hårt men det jag behöver för att hålla motivationen igång.

Dessutom var det flera snyggingar på gymmet idag. Riktiga snyggingar! Funderade på olika gymstilar i mellan passen på maskinerna. Det är ju dom där vanliga spänniga typerna om man säger så, dom som typ ställer in maskinen på det tyngsta, gör tre repetitioner och sen kollar sig i spegeln och spänner muskeln dom tränar. Sen finns det den sociala typen. Dom är ca tre till fyra stycken i en grupp som vandrar runt på gymmet och hänger antingen vid en maskin eller på ett gäng maskiner nära varandra. Dom använder mer tid att prata på än att träna och tar upp maskinerna sjukt länge bara för att dom är så bra att sitta på.

Nej, jag gillar dom där som bara går upp och tränar och inte försöker stila. Dom är där för att träna. Punkt slut.

Jag kom även fram till idag att jag inte på något sätt förstår dom som säger att det är skönt att träna. Det är inte skönt. Det som är skönt är att sitta i bilen hem från gymmet och äta bounty. Det är riktigt skönt!

Panik

Skulle precis lägga mig och kommer på att jag glömt åka till apoteket. Jag har glömt att hämta ut fler sömntabletter. Panik! Jag har vant mig vid att ta min tablett, känna hur jag blir trött och groggy och somna och få sova. Utan drömmar som jag kommer ihåg på morgonen. Utan att vakna av att jag är rädd, skräckslagen, gråtande. Panik inför natten, hur kommer det att gå? Jag är trött men rädd för att sova, rädd för att drömma, rädd för att känna.

Försöker tänka på allt positivt som hänt de senaste dagarna, på allt positivt som jag fått höra om och till mig men rädslan överskuggar. Allt som jag lyckats trycka bort kommer krypande. Sorgen, värdelöshetskänslorna, tvivlet, meningslösheten.

Jag är rädd. Jag kan inte flyga.

Upp och ner

Efter några bra dagar kommer det ju så klart en dipp. Hoppades på att jag skulle vara bra nu men så var det inte. Trots att jag haft en bra dag på alla sätt, fått uppskattning för det jag gör och för den jag är räcker det inte. Hur kommer det sig att jag är så svår att göra nöjd.

Körde bil ett par timmar idag. För varje lastbil, för varje bergvägg som passerar kommer tanken på hur lätt det skulle vara att bara svänga lite och trampa gasen i golvet. Jag vet att det inte skulle vara rätt mot lastbilsschaffören, men vilken lättnad det skulle vara att allt bara tog slut.

Jag vet att det är medicinerna som gör att jag faktiskt känner att jag kan genomföra det, som ger mig kraften att agera vilket gör att jag hoppas att det kommer att bli bättre, detta är bara ytterligare en biverkning som gör att jag känner mig närmare handlingen att faktiskt avsluta det liv jag inte bett om, att slippa känna mer.

Jag hoppas att morgondagen blir bättre, lättare och ljusare. Att jag får skymta ljuset i slutet av tunneln.

Andas in.
Andas ut.
Andas

Stolthet

Jag känner en stor stolhet över att jag tagit tag i mitt liv. Jag tar mina mediciner, jobbar mina timmar och har börjat träna. Sätter gränser på ett sätt som får mig att må bra och är stolt över att jag värderar mig själv tillräckligt för att säga nej ibland och ja ibland.

Känner stolthet över att jag vågar längta och sakna. Känner stolthet över att jag tillåter mig att känna både glädje och sorg.

Känner stolthet över att jag vågar ta för mig och ta det jag vill ha, att jag vågar eftersöka och tillåta mig att vilja ha.

Känner stolthet över att vara jag och att jag duger.
Känner livsandandarna återvända.

Att

Att känna tacksamhet för en bra dag. Att känna att hjärnan blir vassare. Att känna igen sig själv lite mer. Att känna glädje för att jag saknar och längtar, då vill jag ju något, känner något. Att hoppas på att skymta ljuset i slutet av tunneln.

Att andas. Att känna stunder av liv.

Avstängd

Det har gått två veckor sedan jag fick en diagnos. Diagnosen med stort D. D som i deprimerad. Vet inte om det har gjort någon egentlig skillnad mer än att jag nu faktiskt kan tillåta mig att må dåligt ibland.

Jag fick en läxa av psykologen förra veckan att fundera på. Det han vill jag skulle tänka på är när jag stänger av mina känslor? Om jag ska vara ärlig så är det hela tiden. Jag kan inte komma ihåg sist jag kunde visa någon hur jag egentligen känner. Den stora skillnaden nu mot tidigare är att när de runt mig frågar hur jag mår så säger jag istället för att allt är toppen, att jag säger att det är helt ok, eller möjligtvis att det är lite så där samtidigt som jag ger uttryck för någon form av hopp om att det kommer att bli bättre. Ett hopp som jag inte på något sätt känner att jag har.

Dagarna denna veckan har varit jättetuffa. Måndagen visade på den jättestora hopplöshet som jag ofta känner i jobbet. Hopplösheten när det inte spelar någon roll vad jag gör, andra huvudmän gör inte sin del vilket gör att inget förändras till det bättre för våra klienter.
Idag upptäckte jag att jag har förlagt otroligt viktiga papper på jobbet och att jag inte har någon aning om var de är eller att jag gjort det, kommer helt enkelt inte ihåg. Och jag kommer alltid ihåg.

Kom iväg och tränade idag vilket jag är jättestolt över. Äntligen har jag tagit tag i mig själv och jobbar för att få lite mer muskler och lite fastare kropp. Konditionen var så mycket sämre än jag trodde men nu vet jag vad jag ska jobba på. belönade mig med solning efteråt och har bokat en ny soltid till imorgon så det är bara att fortsätta träna så kommer nog det att gå bra.

Mina drömmars man ringde i helgen och det var precis det jag behövde. Han ringde bara föra tt prata lite men han fick mig att skratta och ha roligt en stund. han ringde strax efter fyra på morgonen med förklaringen att eftersom klockan var fyra ringde han inte sent utan tidigt och tidigt får man ringa. Fattar inte vilken påverkan han har på mig! får fjärilar i magen så fort jag ser hans namn... Samtidigt så kan jag ju inte hoppas på något. Han är utomlands och kommer att vara många år. Skulle bara önska att han vill vara med mig trots att han är utomlands.

Torsdag

Vissa dagar känns så bra, trots att det är en trist torsdag så är det en bra torsdag! Jag känner mig ganska tillfreds med vad jag gjort under dagen trots att jag inte ens gjort hälften av vad jag borde. Men det spelar ingen roll, det jag gjort har jag gjort bra!

Har skrivt ett inlägg på min vanliga blogg som jag faktiskt blev ganska nöjd med.
Fixade massor med papper inför ett årsmöte.
Handlat och fryst in en massa mat.
Flirtat via sms med mina drömmars man.
Pratat i telefon med några vänner och haft roligt.
Valt bort att prata med en vän som faktiskt inte är så himla snäll trots att han är intresserad av mig.

Jag är nöjd!

Verklig

Idag har det verkligen känts som om jag varit overklig igen. Det är en sån obehaglig känsla av att inte finnas på riktigt. Jag mår konstant illa och rör jag mig snurrar hela världen. Kan överhuvudtaget inte koncentrera mig. Hatar att känna mig korkad för att jag inte kommer ihåg vad personen jag pratar med sa alldeles nyss.

Finns jag? Är jag verklig?

Andas. Kom ihåg att andra har hopp om att det blir bättre.
Andas.

Stolt

Är stolt över mig själv efter denna helgen. Jag har varit hemma själv hela helgen och faktiskt fått lite saker gjorda. Tvättat och gått igenom kartonger. Så skönt att äntligen få det gjort. Tekniken har verkligen hjälpt till, har kunnat prata med folk på telefon och msn när det varit jobbigt eller om jag bara ville ha sällskap en stund. Oftast var det faktiskt mina vänner som ringde mig, precis som om dom visste att nu behöver S ett samtal:)

Fick faktiskt bara panik en gång i helgen, vid elva tiden på kvällen i lördags var det någon som drog i dörren och båda hundarna rusade dit och skällde. Min ytterdörr är ju alltid låst men jag gick upp för att kolla nyckelhålet men såg inget. Det ända som hördes var när dörren till trapphuset stängdes. Sov på soffan med kläderna på fram till sex på morgonen och ingen sömntablett. Vågade inte sova. Jag vet ju att det troligen bara var någon som gick fel men det hjälper ju inte. Särskilt som jag inte fick se vem det var.

Huvudsaken är att jag faktiskt klarade av det och jag hanterade paniken på ett tillräckligt bra sätt för att jag ska vara stolt.

Som en perfekt avslutning på helgen ringde mina drömmars man och undrade hur det var med mig och berättade hur han hade det och att han var stolt över mig. Attans vad skönt det kändes. Han finns därute.

Msn

Att någon i ett annat land kan få mig att känna mig sexig och bra bara över msn trots illamående och yrsel. Att få skratta och må gott ett par minuter. Att ha en mina drömmars man!

Biverkningar

Att inte vilja äta av rädsla för att kräkas upp maten. Att ha svårt att stå upp på grund av att hela världen snurrar. Att känna sig verkligare och mer närvarande och ha mer energi. Att vilja använda den energin till att skada sig själv. Att inte orka håll ihop sig utan att bara känna sig liten.

Youtube

Att få en helt ok dag med en massa skratt.
Igår var det styrelsemöte i föreningen jag är med i. Det var ett helt ostrukturerat möte men oj vad kul det var. Höjdpunkten var nog ändå när ordförande erbjöd sig att på årsmötet jämföra penis-storlek med en medlem som skrivit till styrelsen och frågat om ordföranden hade stake nog... Hade inte förväntat mig den kommentaren från honom.

Ser faktiskt fram emot nästa år med styrelsen och vad som kommer att hända då.

Att känna sig lite verkligare och faktiskt få saker gjorda.
På något konstigt sätt så känns världen runt mig lite verkligare. Kan medicinen verkligen fungera så snabbt? eller beror det på att jag har dubblat min sömn med sömntabletterna. Nu sover jag ju mellan fyra och fem timmar per natt, kan det vara det som är skillnaden?

Fick faktiskt gjort saker på jobbet igår med. Saker som jag dragit mig för i en månad blev helt plötsligt gjorda på en halvtimme. Fick till och med beröm från chefen för kvaliten på jobbet.

Måste rekommendera en sida på nätet youtube.com, jag menar kolla bara in det här:

http://www.youtube.com/watch?v=RJlPEHL85Ig

Ynk

Känner mig som en liten ynk idag. Alla frågar hur jag mår. Alla vill mig väl. Alla vill hjälpa mig. För varje samtal och för varje uppmuntrande ord känner jag mig allt mindre, nu fram på kvällen inte stort mer än en liten ynk. Jag är lika rädd som för en vecka sedan att berätta hur jag mår. Jag kan ge er fakta som gör att ni förstår att det inte är bra, jag är deprimerad. Men på varje fråga om hur jag mår eller hur dagen har varit kommer jag antagligen att svara att den är helt ok, på sin höjd att den är lite sådär. Och känna mig som en lite patetisk ynk. En ynk utan värde eller mening.

Jag vet att ni alla vill mig väl och att ni bryr er men jag är inte annorlunda mot igår, för en vecka sedan, för en månad sedanför ett år sedan. Jag famlar fortfarande fram i samma overklighetskänsla och känsla av att vara annorlunda. Skillnaden är bara att nu har jag berättat hur jag mår, att jag bara är en liten ynk. Ge mig inte er medkänsla för jag tycker inte att jag är värd den. Ge mig inte er oro för jag är så orolig själv. Kan ni inte bjuda in mig till världen utanför mig? Berätta meningslösa händelser ur er dag. Berätta vad ni tänker på och oroar er för och vad ni glädjer er åt. Förhoppningsvis kommer jag att komma ur min guldfiskskål och börja känna igen. Både glädje och sorg och allt däremellan, inte vara avstängd som nu.

Tog en två timmar lång promenad i skogen med en vän idag. Var helt utmattad när jag kom tillbaka men det var en skön utmattning, jag hade jobbat ihop till den. Vännen min vet hur det är att vara deprimerad och hur medicinerna funkar. Det kändes skönt att prata om något så praktiskt som biverkningar på medicinen och rädslan av att bli beroende av sömntabletterna istället för varför och hur jag mår. Kunde nästan njuta av att solen tittade fram och värmde oss.

På tal om biverkningar så är det ganska lugnt just nu. Mår illa och är yr i huvudet men det kan jag hantera. Är mer rädd för biverkningarna som alla varnar för, mer självmordstankar, att jag ska må sämre, men efter vad jag har fått veta kommer inte det förrän om en vecka eller två. Lite andrum nu kanske.

Sömntabletterna börjar verka, känner mig varm och väck. Hoppas på en drömlös natt och att som genom något mirakel inte var en ynk imorgon.

Männen i mitt liv

Har suttit och läst igenom gamla inlägg jag skrivit och kommit fram till att jag är en ganska patetisk människa. Hälften av alla inlägg handlar ju om män i någon form. Vet inte om jag ska försöka ändra på det eller inte. Ett tag var jag helt övertygad om att jag skulle göra något åt det och helt enkelt sluta låta män ta så stor plats i mitt liv men sen tänkte jag att varför det? Män är ju en sån stor källa till glädje. Varför låta några puckon jag valt att bli tillsammans med förstöra ett intresse, en trevlig förströelse, vänskap och hopp? Nej länge leve männen. Dessa underbara varelser som kan få mig djupt frustrerad men samtidigt otroligt glad.

Just nu har fyra män på något sätt beslutat sig för att visa mig en massa omsorg och omtanke, värme och stöttning.

Först min älskade pappa. En underbar fantastisk pappa med en massa fel och brister vilket gör honom till en hel och fantastisk person. Jag undrar var jag hade varit i livet om inte pappa fanns. Denna kärleksfulla och omtänksamma person är min pappa. En pappa som aldrig är längre bort än ett telefonsamtal. Jag älskar dig pappa!

Min vän F, underbara person. Vi kan prata om det mesta men det behövs inte, han ger mig något helt annat. F flirtar och jag kan flirta tillbaka utan att det någonsin kommer att bli mer än det, men flirtandet får mig att skratta och tycka att det är spännande för jag vet inte när och hur det kommer. I ett helt vanligt samtal om jobb, resor, fotboll vad som helst och så får han in något som gör mig jätteglad. Det är en karl som kan flirta! tränar mig lite på honom, behöver lära mig att flirta. Funderar faktiskt på att gå en kurs hos honom i flirt-kunskap och manskunskap, för han är faktiskt ganska klok och enkel på nåt sätt. Flytta inte från Sverige för sjutton gubbar! Det är en dum idé! Behöver dig som mentor i mitt nya liv.

Kompisen A ´s pojkvän, M . Mannen som tar hand om sin flickvän och mig på ett underbart sätt. Han visar att det finns flera sorters intelligens och att omtanke, humor och kamratskap är det viktigaste i alla relationer. Att jag vet att han värderar min vänskap högt gör att det känns fantastiskt. Han tillhandahåller ett extra hem för mig och låter A och mig vara dom vi är utan att vara en toffel. Jag hoppas att jag träffar någon som han en dag.

Mina drömmars man. Mannen som alltid lockar fram ett leende och som tar mig som jag är. Han visar en massa omtanke och jag saknar honom otroligt nu när han han har flyttat. Trots att han är i ett annat land och har fullt upp så visar han ändå att han bryr sig. Han utmanar mig och min syn på mig själv och jag uppskattar det. Han lär mig var mina gränser går. Inte genom att tala om det för mig utan genom att låta mig upptäcka det själv. Önskar så att han kunde älska mig men det hindrar inte att jag värdesätter hans vänskap jättehögt är hellre utan hans kärlek än hans vänskap.

Mod

Tog mig modet att våga berätta för några om min dag och vad som hänt. Kände mig så liten men vilket bemötande jag fick. Ingen som tog avstånd från mig eller tyckte att jag var svag, tvärt om. Bara omtanke och omsorg.

Satt hemma och kände mig mindre än minst, ännu mer värdelös frampå kvällen. Du klarar ju ingenting, sa jag till mig själv. Precis då hör min älskade drömmars man av sig. Var så rädd att han skulle tycka att jag var värdelös och jobbig och dra sig undan. Hela jag darrade när jag talade om att jag varit hos doktorn och hur jag mådde. När hans svar kom grät jag för första gången på flera år. En gråt som gjorde att det lättade inom mig. Han backade inte undan, tvärt om. Han visade på en massa sätt att han bryr sig och finns för mig. Fick mig att le och känna värmen. Känna att trots allt så har jag fortfarande förmågan att älska mina vänner och mina drömmars man.

Min bästa vän hör av sig igen på kvällen för att höra hur jag har det och jag kan gråta igen. Undrar hur man stänger av kranen nu när den väl öppnats? Kan ju inte gråta så fort någon är vänlig mot mig. Fasar inför morgondagen och att berätta för kollegorna att jag är sjukskriven. Att lämna sjukintyget till chefen. Har möte med henne 8.15. Har alltid hållit verkligen hårt på att inte glutta på dörren för hur jag mår för någon, särskilt inte på jobbet. Nu måste jag. På jobbet ska jag vara myndighetsutövare, vara klok och lyssna och vara rådgivare. Hur lyckas man med det med min diagnos? och vad är skillnaden mellan idag och imorgon och igår.Vad betyder min diagnos egentligen? Just nu att det är något som andra också har, något som kan behandlas, något som kan förändras. Kan inte se förändringen som verklig, något som kommer att hända men jag tror att jag hoppas. Och misströstar. Och längtar med motstånd.

Har jag modet att göra det som jag behöver för att må bra? Har jag hoppet att göra det som krävs.

Jag önskar att mina vänner kommer att följa mig hela vägen. Att dom hör av sig när jag inte orkar. Att som tycker att jag är värdefull trots att jag nu inget klarar. Att vi kan skratta och skämta som vi alltid har gjort och att ni kan tycka om mig utan masken jag alltid bär.

Diagnos

Mitt mående har fått ett namn. Min känsla av tomhet och att vara värdelös har en medicinsk förklaring.

Ringde vårdcentralen i dag strax innan ett och fick väl ur mig att jag mår dåligt att jag gjort det ganska länge och att jag behöver hjälp. Denna underbara kvinna svarar helt lugnt och så attans förtroendeingivande att dom kan hjälpa mig idag kvart i två. Spänningen bara släppte och jag började gråta. Lugnt tog hon alla uppgifter hon behövde och vi la på luren. Kom till doktorn trettiofem minuter senare och möts av en underbar kvinna. Denna läkare pratar, frågar och förklarar så att jag fattar vad som händer i mig. För första gången berättar jag för någon hur jag mår och ber om hjälp. Utan att dölja, skydda eller hålla tillbaka. Jag berättar om rädslan för att somna, om känslan av att vara värdelös, om att jag inte orkar tänka längre, att livet känns meningslöst och världen tog inte slut. Det var ingen som slätade över, ingen som tyckte synd om mig. Jag blev tagen på allvar av någon som såg hopp men inte försökte övertyga mig om att det kommer att bli bättre.

Diagnosen var utmattningsdepression. Ett långt, tungt ord men som faktiskt gav mig hopp. Ett resultat av åratals psykisk stress och press. Behandlingen är antidepressiva tabletter, insomningstabletter, sjukskrivning på halvtid och samtal med psykolog. På något sätt kändes det tryggt att det inte var en enkel bot utan att min väg består av flera delar som hänger ihop och hålls ihop. Det kommer inte att gå fort men hjälpen finns där bara jag vågar ta emot den.

Jag hoppas att vågar.

Tomhet

Måndagmorgon. Sitter på jobbet. Är så in i norden trött. Har ingen energi överhuvudtaget bara en stor känsla av meningslöshet. Jobbet jag egentligen älskar känns bara trist. Vill hem och lägga mig i min säng, dra täcket över huvudet och inte vakna på ett år. Inte för att jag vet vad som skulle kännas bättre då. Kanske blir det inte bättre än så här. Jobb, helg, jobb, helg, jobb. Just nu känns det nästan som om att en bra helg gör tomheten ännu större. Längtan blir starkare. Är trött på att försöka vara stark när jag känner mig liten. Liten och ensam. Kanske är det dags att göra något åt det?

Men den stora frågan är vad. Ge sig in i den stora karusellen av dateande och flirtande? Att gå från förälskelsekick till förälskelsekick utan att stanna? Fast å andra sidan, vad är alternativet? Lära mig att tycka om mig själv? Att jag själv räcker och duger? Fast bevisligen gör jag ju inte det. Om jag verkligen räckte till och dög varför skulle då två män oberoende av varandra så envist och under flera år säga att jag inte gör det? Män som ändå sa sig älska mig. Uppenbarligen så är jag inte så himla bra så varför försöka intala mig det?

Söndagsnatt

Så var det söndagsnatt igen. Har pratat i telefon med en vän i en timme och fått reda på att han ska flytta utomlands. Lämnar alla bra män Sverige nu eller?

Söndagsnätterna är svåra att ta sig igenom. Jag är så trött att ögonen går i kors men ändå vill sömnen inte infinna sig. Längtar och hoppas på ett telefonsamtal som inte kommer. Längtar och hoppas på en natt utan ångest. Vem är jag och varför finns jag? Det spelar ingen roll hur bra helgen har varit verkar det som, när natten kommer är jag ensam i vilket fall. Inte för att jag valt det utan för att alternativen är så få. I en värld av miljarder människor, var finns min andra hälft?

Funderar återigen på valet att försöka få ett barn genom insemination i Danmark. Det känns som om ajg har hela livet på mig att hitta en livskamrat, en partner, en älskare men bara ett par år kvar för att kunna få ett eget barn. Jag har alla förutsättningar för att klara att ta hand om ett barn själv men är jag redo att ge upp drömmen om hela paketet? Om det lyckliga förhållandet och ett barn att dela med någon annan. Någon att dela all glädje och sorg med.

Så här ligger jag helt meningslöst och funderar över livet och framtiden. Vilken framtid och till vilken nytta? Sov för katten och tänk en annan dag.

Räknar andetagen och hoppas att jag ska somna.

Helgfrid

Helgfriden sitter kvar i kroppen nu på söndagskvällen. En helg spenderad hos mina vänner. Att jag kan känna ett sådant lugn i ett hem fullt av liv och rörelse är underbart. Antagligen för att allt i mina vänners hem utstrålar kärlek. Kärlek till varandra och barnen. Kärlek till mig och känslan i att höra till och vara en del av familjen. Att barnen tycker att det är helt ok när jag kommer och tycker att det är roligt.

Träffade en vän som jag egentligen inte umgåtts så mycket med på söndagen. En vän jag träffat då våra fd pojkvänner var kompisar. Nu är vi singlar båda två och bygger upp våra liv som självständiga kvinnor i våra bästa år. Underbar person som jag tycker om att vara med. Hon är klok om omtänksam och det känns så lätt och roligt att prata med henne. Charmade hennes söta dotter med min rosa dator med Pippi på.

Sitter och njuter av söndags känslan. Hoppas på en underbar vecka med spännande möten och hopp om att få mycket gjort på jobbet.

Plattityderna haglar

Sitter i soffan framför datorn och tv´n. Mina drömmars man ringde precis, han var orolig för mig och ville nog bara prata lite. Det är hans födelsedag imorgon och han vill att jag ska skriva en sexnovell till honom i födelsedagspresent. Hur gör jag det när jag inte har en tanke på sex? Utan bara en längtan efter att bli sedd och älskad. Har ingen tanke på att ha sex med någon annan och jag vill ju inte ha sex med honom. Sex känns så menignslöst. Jag vill ha en natt, en vecka, ett år, ett liv med otaliga kärlekskärlekshandlingar. Jag vill älska om och om igen men hur skriver man om det utan att avslöja hur jag känner? Har ju lyckats dölja det ganska bra hitintills och bortförklartat det med att jag är kär i tanken på honom, att jag är kär i drömmen om honom, i det som han representerar i form av att ha varit min flykt från verkligheten så länge. Den jag flytt till i mina tankar när verkligheten varit för svår att hantera, min riddare i silverrustning, min hjälte som skulle komma och rädda mig om han visste. Intalade mig väl det lite själv oxå men så sitter jag här. Längtar, hoppas, önskar, misströstar.

Kanske ska jag skriva det jag tänker, känner och vill och strunta i konsekvenserna. Strunta i vad han vill och göra och säga vad jag vill. Frågan är om jag är redo för konsekvenserna. Är jag redo för avståndstagandet? Är jag redo för att ge upp drömmen? Fråga den allvetande magic 8-ball, den tyckte att jag skulle säga det. Den sa även att han skulle ringa idag när jag frågade i tisdags så den borde ju veta. Nu är frågan om jag vågar eller inte. Kanske ska jag fråga det med....

Andas vännen, säger jag till mig själv. Var din egen vän och gör det som är rätt för dig. Tyck om dig själv vännen, du duger.

Andas med glädje och tillförsikt. Andas i den kärlek som är jag. Blir det inte mina drömmars man så avslutas ett kapitel men som någon smart person sa "-när en dörr stängs öppnas en annan".
Andas bara. Den som aldrig varit rädd har heller aldrig varit modig. Ha! här haglar plattityderna men varför inte? Jag är livrädd, ska jag våga vara modig? En stor hockeyspelare sa att man missar hundra procent av skotten man inte skjuter.... Nä nu får jag sluta! Plattityder har igen blivit lycklig av.

Bergochdal-bana

Varje dag är en bergochdal-bana. Känslorna åker upp och ner konstant, hela tiden. Hopp och sorg blandat i ett känslomässigt kaos. Nutid och dåtid blandas i en sjuk tidsloop. Vad är nu? Vad är då? Är så trött. Känner kraven från en massa olika håll men jag väljer att sätta ner foten och att inte falla för frestelsen att bara säga ja. Tränar på att säga nej även om det sårar. Tränar på att bara vara.

Att

Att känna längtan efter närhet och ge efter för längtan men utan känslan av att gå under. Att upptäcka att det finns så många där ute i världen som faktiskt vill vara en del av mitt liv. Att känna glädjen över att finnas till och planera för framtiden.

Att andas lätt och värdesätta stunderna av liv och glädje och känna att de är så många fler än stunderna av oliv. Att känna hoppet i varje andetag tillsammans med sorgen och att glädjas åt det.

Omhuldad

Tillbringar helgen hos mina föräldrar. Blir serverad mat, får sällskap på promenaderna och får se udda program på tv. Har upptäckt att jag måste vara världens lyckligast lottade person. Mina föräldrar är underbara, har pratat med flera vänner idag och jag känner hur deras äkta omsorg bara väller över mig. Håller nog dessutom på att bygga upp en vänskap med en underbart snäll man som jag var klasskamrat med i högstadiet och som jag fått kontakt med nu, heja facebook!

Mina drömmars man ringde idag när han låg i badet. Underbara, fina man. Hoppas så att det går bra för honom och att han kommer precis så långt som han vill och drömmer om. Jag blir så underbart glad över mailen och telefonsamtalen. Bara ett par minuter båda gångerna men hellre ofta än länge. Tycker om att höra hans röst och höra honom berätta om sina funderingar och hans vardag, att faktiskt känna omtanke och omsorg i hans röst och i hans frågor till mig. Är dock orolig för att han oroar sig för mig. Vill inte det! Jag vill att han ska se mig som en stark underbar person som klarar allt för det gör jag ju faktiskt. Jag kan vara liten ibland och känna hur det bara går utför mot alla mörka ställen men jag klara mig alltid.

Alla dessa underbara människor som finns kring mig. Vad har jag gjort för att förtjäna er?? känner mig så trygg och omhuldad av er kärlek och omsorg.

Tar djupa andetag.

Andas in.
Andas ut.

Magic 8-ball

Fattade ett moget och ansvarsfullt beslut idag. Surfade runt på internet och hittade en sida där man på nätet kan ställs frågor till The Magic 8-ball. Gillade svaren så mycket att jag allvarligt funderar på att låta den sidan styra alla mina val framöver. Jag har ju bestämt mig för att inte fatta några beslut under det närmsta året men det är ju lite svårt att efterleva så jag behlöver ju någon som kan fatta beslut åt mig. Vad kan vara bättre är the Magic 8-ball??? Hur kan något vara mer objektivt i sina råd än den?

Prova vet jag!

http://www.tridelphia.net/

Varför?

Fick precis reda på att min senaste före detta pojkvän, mannen jag levde med i fyra och ett halvt år har förlovat sig. Varför bryr jag mig??? Varför gör det ont?
Kanske för att det gått ett halvår och det är hans andra förhållande under den tiden. Kanske för att det är en bekräftelse på att han aldrig älskade mig. Att han bara använde mig, utnyttjade mig och gjorde illa mig. Snart ska han väl bli pappa också antar jag för att verkligen bevisa hur värdelös jag är. Oälskad, omöjlig att älska och infertil.

Jag borde var glad för att han är borta ur mitt liv men jag känner bara sorg. Älskade honom verkligen och älskar honom fortfarande. Jag vill aldrig någonsin vara tillsammans med honom, inte för vad han gjort mot mig det kan jag acceptera på något sjukt jävla sätt, utan för vad han gjort mot en jag älskar. Trodde jag kommit längre men fel hade jag. Älskar honom och hatar mig själv för det. Hur kan jag älska honom? Hatar, hatar, hatar mig själv för det.

Vill aldrig älska igen. Vill aldrig känna igen.

Glädje

Har gått och oroat mig ett tag. Strax innan jul fick jag ett brev från länsstyrelsen att de övervägde att återkalla mitt körkort på grund av en olycka jag var inblandad i i januari. Behöver verkligen mitt körkort och min bil så det har gnagt i flera veckor och i går kom beskedet att "på grund av omständigheterna vid olyckan anser de att en varning är tillräcklig".

Tycker om varningar! varningar är bra. Det borde finnas fler varningar i livet.

• Kära du, om du parkerar här fler gånger kommer du ev att få betala parkeringsboten nästa gång. (Jag menar tänk så skönt att få en chans till när däckfan hamnar en meter för långt bak utanför apoteket på julafton och du är jättesjuk, men vem brydde sig om den omständigheten???)
  
• Om du träffar den här mannen fler gånger kommer du ev att få ditt hjärta krossat, mosat och manglat.(Tja det hade ju varit trevligt om man blivit varnad!!!)
  
• Ja, ok, ha sex igen då men sen kan du ev få klamydia... ( har aldrig hänt men jag skulle gärna vilja bli grundligt varnad ifall att risken fanns....)
  

Firade tillsammans med några vänner att det gått bra. Det är ju som jag fått körkort igen med en prövotid på två år. Är så attans glad och lycklig för att det löste sig så bra och jag tänker ta det som ett omen på att 2009 ska bli ett bra år. Året då saker går min väg på ett lugnt och stilla sätt eller egentligen det kan gå fort och omvälvande med bara det går min väg. Ska ju inte börja med att vara petig med detaljer.

Andas lite lättare

De sista dagarna har varit tunga på sätt och vis. Det har varit tungt att veta att mina drömmars man har rest och att jag aldrig fick en riktig chans och aldrig kommer att få det. Det känns så ödesmättat på något sätt. Aldrig känns långt.

Började dagen med en långpromenad medan solen gick upp över havet. En underbar morgon, klar och kall och vacker. Bara jag, havet och skogen. Havet är min tillflykt, dit jag alltid åker när jag behöver ro.

Har funderat mycket idag kring min önskan att få barn. På något konstigt sätt har det varit flera program idag om spermabanker. Deckare som mord kring dessa kliniker. Ska jag ta det som ett omen att det är dumt att åka och bli mamma på egen hand eller som ett uppmuntran om att det är dags? Mycket att tänka på, eller egentligen inte. Har ju bestämt mig för att inte fatta några viktiga beslut på ett år. Borde kanske sätta ett datum, kan ju inte gömma mig bakom det för alltid...

Mina drömmars man ringde mig idag. Ett kort samtal men så underbart att höra hans röst! Ren glädje för mig, även om han lät ensam och ledsen tänker jag inte ta bort en sekund av glädje över att han ringde. Min vän, min dröm. Jag önskar dig all lycka, underbara man, du klarar allt.

Andas lite snabbare.
Andas lite lättare.
Andas lite starkare.

Verkligheten suger

Verkligheten kommer allt närmare. Är ju van vid mardrömmar så det tar ibland det lite tid för mig att fatta att något är sant och då känns det som verkligheten slår en med en klubba i huvudet trots att jag vetat om att det ska ske. Nu är mina drömmars man borta i ett annat land och ska vara borta i flera år. Fler år än vad jag är beredd att vänta utan att få något tillbaka, ett tecken på att känslorna och drömmarna om framtiden är besvarade.

Så hur går jag vidare? Hur går jag vidare och är sann mot mig själv? Jag har en förmåga att kasta mig in i saker och tiden med mina drömmars man har lärt mig att jag är värd någon som är bra, någon som uppskattar mig och vill mig väl, någon som vill vara en del av mitt liv. Men han har även lärt mig att jag behöver någon som jag kan älska och känna förtroende för. Det räcker inte att någon vill ha mig, jag ska vilja ha den personen också inte bara vad den representerar. Drömmen om en man, barn, en familj ska inte få mig att nöja mig med något halvbra eller till och med urkasst bara för att komma närmare den drömmen.

Så vad har jag då för krav??

Jag vill ha någon som tycker att jag är underbar, även en dålig dag.
Jag vill ha någon som kommer överens med mina vänner.
Jag vill ha någon med normala relationer med sin familj.
Jag vill ha någon som attraherar mig, känslomässigt, sexuellt, mentalt och intellektuellt,

Jag önskar mig någon som kan laga mat till mig när jag har haft en jobbig dag på jobbet.
Jag önskar mig någon som jag kan luta mig mot och veta att han alltid finns där så som jag finns för honom.
Jag önskar mig någon som kommer med små överraskningar i vardagen.

Andas långsamt in.
Verkligheten suger.
Andas långsamt ut.

Avsked

Tillbringade gårdagen med att hjälpa mina drömmars man att tömma sin lägenhet inför flytten utomlands. Vi tvättade, städade och packade, åt och låg i soffan och slappade. På något sätt en märklig dag. Från att ha varit en anonym kvinna som han träffar ibland och har sex med så träffade jag hans pappa och en person som jag känt tidigare. Det var roligt att prata med hans pappa och se den delen av hans liv.

Det var svårare att träffa bekantskapen från förr. Så många minnen förknippade med honom. Kommer ihåg en gång när vi spelade ett brädspel. Han var något av det roligaste jag träffat jag kunde skratta för första gången på ett tag. Han intog ett land jag hade i spelet och skämtade med min dåvarande pojkvän om att han och jag låg på björnfällen framför den öppna spisen och snart skulle min pojkvän förlora hela spelet. Jag skrattade som jag aldrig hade skrattat förut. Under en kort stund kände jag mig fri, han, min pojkvän och mina drömmars man skämtade och skojade och det kändes som en bra dag. Jag hade ännu inte lärt mig vad som kommer efter. Jag kan fortfarande känna glädjen och friheten under det spelet. Men också konsekvenserna.

När vi var klara i mina drömmars mans lägenhet åkte vi hem till mig. Mina drömmars man tillbringade sin sista natt i Sverige med mig. Med sina armar runt mig och sina fingrar flätade med mina somnade han. Jag ville inte sova en sekund, inte missa ett ögonblick och det var inte svårt att vara vaken. Det kändes som alla mina sinnen samarbetade för att ta tillvara på stunden. Någon gång där under natten insåg jag just det som jag varit orolig för. Att jag skulle känna att mina drömmars man även var min drömman. Under de sista veckorna har vi gått från att bara ha en sexuell relation till att verkligen vara vänner. Vet inte riktigt vad som kändes värst, att min vän skulle åka om ett par timmar eller att min drömman skulle göra det.

Vi for till flygplatsen så tidigt att det ens inte kan kallas morgon. Det var svårt att vet hur jag skulle bete mig. Vad blir lättast för honom? Vi åt frukost och sen var det dags för honom att gå till planet. Det kändes som den sista kramen jag någonsin skulle få som betydde något för mig. Tvingade mig att vända mig om och gå därifrån med huvudet högt. Vägrade vända mig om och se efter honom. Han ska se mig som den starka kvinna jag är, den som inte trånar eller tigger.

Sorgen efter att ha förlorat något som egentligen inte ens har hunnit börja trots att det gått nästan tjugo år kan jag bära tillsammans med de minnen jag har av en man som aldrig medvetet gjort något för att kväva mig, såra mig eller kontrollera mig. Sorgen och minnena efter en man som gett mig glädje, vänskap och en känsla av att duga precis som jag är.

Jag går till min bil, sätter mig bakom ratten och kör. Helst vill jag skrika "älska mig" till honom men jag skickar ett mess till honom där jag önskar honom ett underbart äventyr. Jag är så glad för hans skull och håller tummarna för att hans resa ger honom den karriär han drömmer om och det äventyr han önskar. Jag bara önskar att han ville att jag skulle vara en del av det.

Mina drömmars man, min drömman, min vän - lycka till! Världen ligger vid dina fötter, erövra den.