Torsdag

Vissa dagar känns så bra, trots att det är en trist torsdag så är det en bra torsdag! Jag känner mig ganska tillfreds med vad jag gjort under dagen trots att jag inte ens gjort hälften av vad jag borde. Men det spelar ingen roll, det jag gjort har jag gjort bra!

Har skrivt ett inlägg på min vanliga blogg som jag faktiskt blev ganska nöjd med.
Fixade massor med papper inför ett årsmöte.
Handlat och fryst in en massa mat.
Flirtat via sms med mina drömmars man.
Pratat i telefon med några vänner och haft roligt.
Valt bort att prata med en vän som faktiskt inte är så himla snäll trots att han är intresserad av mig.

Jag är nöjd!

Verklig

Idag har det verkligen känts som om jag varit overklig igen. Det är en sån obehaglig känsla av att inte finnas på riktigt. Jag mår konstant illa och rör jag mig snurrar hela världen. Kan överhuvudtaget inte koncentrera mig. Hatar att känna mig korkad för att jag inte kommer ihåg vad personen jag pratar med sa alldeles nyss.

Finns jag? Är jag verklig?

Andas. Kom ihåg att andra har hopp om att det blir bättre.
Andas.

Stolt

Är stolt över mig själv efter denna helgen. Jag har varit hemma själv hela helgen och faktiskt fått lite saker gjorda. Tvättat och gått igenom kartonger. Så skönt att äntligen få det gjort. Tekniken har verkligen hjälpt till, har kunnat prata med folk på telefon och msn när det varit jobbigt eller om jag bara ville ha sällskap en stund. Oftast var det faktiskt mina vänner som ringde mig, precis som om dom visste att nu behöver S ett samtal:)

Fick faktiskt bara panik en gång i helgen, vid elva tiden på kvällen i lördags var det någon som drog i dörren och båda hundarna rusade dit och skällde. Min ytterdörr är ju alltid låst men jag gick upp för att kolla nyckelhålet men såg inget. Det ända som hördes var när dörren till trapphuset stängdes. Sov på soffan med kläderna på fram till sex på morgonen och ingen sömntablett. Vågade inte sova. Jag vet ju att det troligen bara var någon som gick fel men det hjälper ju inte. Särskilt som jag inte fick se vem det var.

Huvudsaken är att jag faktiskt klarade av det och jag hanterade paniken på ett tillräckligt bra sätt för att jag ska vara stolt.

Som en perfekt avslutning på helgen ringde mina drömmars man och undrade hur det var med mig och berättade hur han hade det och att han var stolt över mig. Attans vad skönt det kändes. Han finns därute.

Msn

Att någon i ett annat land kan få mig att känna mig sexig och bra bara över msn trots illamående och yrsel. Att få skratta och må gott ett par minuter. Att ha en mina drömmars man!

Biverkningar

Att inte vilja äta av rädsla för att kräkas upp maten. Att ha svårt att stå upp på grund av att hela världen snurrar. Att känna sig verkligare och mer närvarande och ha mer energi. Att vilja använda den energin till att skada sig själv. Att inte orka håll ihop sig utan att bara känna sig liten.

Youtube

Att få en helt ok dag med en massa skratt.
Igår var det styrelsemöte i föreningen jag är med i. Det var ett helt ostrukturerat möte men oj vad kul det var. Höjdpunkten var nog ändå när ordförande erbjöd sig att på årsmötet jämföra penis-storlek med en medlem som skrivit till styrelsen och frågat om ordföranden hade stake nog... Hade inte förväntat mig den kommentaren från honom.

Ser faktiskt fram emot nästa år med styrelsen och vad som kommer att hända då.

Att känna sig lite verkligare och faktiskt få saker gjorda.
På något konstigt sätt så känns världen runt mig lite verkligare. Kan medicinen verkligen fungera så snabbt? eller beror det på att jag har dubblat min sömn med sömntabletterna. Nu sover jag ju mellan fyra och fem timmar per natt, kan det vara det som är skillnaden?

Fick faktiskt gjort saker på jobbet igår med. Saker som jag dragit mig för i en månad blev helt plötsligt gjorda på en halvtimme. Fick till och med beröm från chefen för kvaliten på jobbet.

Måste rekommendera en sida på nätet youtube.com, jag menar kolla bara in det här:

http://www.youtube.com/watch?v=RJlPEHL85Ig

Ynk

Känner mig som en liten ynk idag. Alla frågar hur jag mår. Alla vill mig väl. Alla vill hjälpa mig. För varje samtal och för varje uppmuntrande ord känner jag mig allt mindre, nu fram på kvällen inte stort mer än en liten ynk. Jag är lika rädd som för en vecka sedan att berätta hur jag mår. Jag kan ge er fakta som gör att ni förstår att det inte är bra, jag är deprimerad. Men på varje fråga om hur jag mår eller hur dagen har varit kommer jag antagligen att svara att den är helt ok, på sin höjd att den är lite sådär. Och känna mig som en lite patetisk ynk. En ynk utan värde eller mening.

Jag vet att ni alla vill mig väl och att ni bryr er men jag är inte annorlunda mot igår, för en vecka sedan, för en månad sedanför ett år sedan. Jag famlar fortfarande fram i samma overklighetskänsla och känsla av att vara annorlunda. Skillnaden är bara att nu har jag berättat hur jag mår, att jag bara är en liten ynk. Ge mig inte er medkänsla för jag tycker inte att jag är värd den. Ge mig inte er oro för jag är så orolig själv. Kan ni inte bjuda in mig till världen utanför mig? Berätta meningslösa händelser ur er dag. Berätta vad ni tänker på och oroar er för och vad ni glädjer er åt. Förhoppningsvis kommer jag att komma ur min guldfiskskål och börja känna igen. Både glädje och sorg och allt däremellan, inte vara avstängd som nu.

Tog en två timmar lång promenad i skogen med en vän idag. Var helt utmattad när jag kom tillbaka men det var en skön utmattning, jag hade jobbat ihop till den. Vännen min vet hur det är att vara deprimerad och hur medicinerna funkar. Det kändes skönt att prata om något så praktiskt som biverkningar på medicinen och rädslan av att bli beroende av sömntabletterna istället för varför och hur jag mår. Kunde nästan njuta av att solen tittade fram och värmde oss.

På tal om biverkningar så är det ganska lugnt just nu. Mår illa och är yr i huvudet men det kan jag hantera. Är mer rädd för biverkningarna som alla varnar för, mer självmordstankar, att jag ska må sämre, men efter vad jag har fått veta kommer inte det förrän om en vecka eller två. Lite andrum nu kanske.

Sömntabletterna börjar verka, känner mig varm och väck. Hoppas på en drömlös natt och att som genom något mirakel inte var en ynk imorgon.

Männen i mitt liv

Har suttit och läst igenom gamla inlägg jag skrivit och kommit fram till att jag är en ganska patetisk människa. Hälften av alla inlägg handlar ju om män i någon form. Vet inte om jag ska försöka ändra på det eller inte. Ett tag var jag helt övertygad om att jag skulle göra något åt det och helt enkelt sluta låta män ta så stor plats i mitt liv men sen tänkte jag att varför det? Män är ju en sån stor källa till glädje. Varför låta några puckon jag valt att bli tillsammans med förstöra ett intresse, en trevlig förströelse, vänskap och hopp? Nej länge leve männen. Dessa underbara varelser som kan få mig djupt frustrerad men samtidigt otroligt glad.

Just nu har fyra män på något sätt beslutat sig för att visa mig en massa omsorg och omtanke, värme och stöttning.

Först min älskade pappa. En underbar fantastisk pappa med en massa fel och brister vilket gör honom till en hel och fantastisk person. Jag undrar var jag hade varit i livet om inte pappa fanns. Denna kärleksfulla och omtänksamma person är min pappa. En pappa som aldrig är längre bort än ett telefonsamtal. Jag älskar dig pappa!

Min vän F, underbara person. Vi kan prata om det mesta men det behövs inte, han ger mig något helt annat. F flirtar och jag kan flirta tillbaka utan att det någonsin kommer att bli mer än det, men flirtandet får mig att skratta och tycka att det är spännande för jag vet inte när och hur det kommer. I ett helt vanligt samtal om jobb, resor, fotboll vad som helst och så får han in något som gör mig jätteglad. Det är en karl som kan flirta! tränar mig lite på honom, behöver lära mig att flirta. Funderar faktiskt på att gå en kurs hos honom i flirt-kunskap och manskunskap, för han är faktiskt ganska klok och enkel på nåt sätt. Flytta inte från Sverige för sjutton gubbar! Det är en dum idé! Behöver dig som mentor i mitt nya liv.

Kompisen A ´s pojkvän, M . Mannen som tar hand om sin flickvän och mig på ett underbart sätt. Han visar att det finns flera sorters intelligens och att omtanke, humor och kamratskap är det viktigaste i alla relationer. Att jag vet att han värderar min vänskap högt gör att det känns fantastiskt. Han tillhandahåller ett extra hem för mig och låter A och mig vara dom vi är utan att vara en toffel. Jag hoppas att jag träffar någon som han en dag.

Mina drömmars man. Mannen som alltid lockar fram ett leende och som tar mig som jag är. Han visar en massa omtanke och jag saknar honom otroligt nu när han han har flyttat. Trots att han är i ett annat land och har fullt upp så visar han ändå att han bryr sig. Han utmanar mig och min syn på mig själv och jag uppskattar det. Han lär mig var mina gränser går. Inte genom att tala om det för mig utan genom att låta mig upptäcka det själv. Önskar så att han kunde älska mig men det hindrar inte att jag värdesätter hans vänskap jättehögt är hellre utan hans kärlek än hans vänskap.

Mod

Tog mig modet att våga berätta för några om min dag och vad som hänt. Kände mig så liten men vilket bemötande jag fick. Ingen som tog avstånd från mig eller tyckte att jag var svag, tvärt om. Bara omtanke och omsorg.

Satt hemma och kände mig mindre än minst, ännu mer värdelös frampå kvällen. Du klarar ju ingenting, sa jag till mig själv. Precis då hör min älskade drömmars man av sig. Var så rädd att han skulle tycka att jag var värdelös och jobbig och dra sig undan. Hela jag darrade när jag talade om att jag varit hos doktorn och hur jag mådde. När hans svar kom grät jag för första gången på flera år. En gråt som gjorde att det lättade inom mig. Han backade inte undan, tvärt om. Han visade på en massa sätt att han bryr sig och finns för mig. Fick mig att le och känna värmen. Känna att trots allt så har jag fortfarande förmågan att älska mina vänner och mina drömmars man.

Min bästa vän hör av sig igen på kvällen för att höra hur jag har det och jag kan gråta igen. Undrar hur man stänger av kranen nu när den väl öppnats? Kan ju inte gråta så fort någon är vänlig mot mig. Fasar inför morgondagen och att berätta för kollegorna att jag är sjukskriven. Att lämna sjukintyget till chefen. Har möte med henne 8.15. Har alltid hållit verkligen hårt på att inte glutta på dörren för hur jag mår för någon, särskilt inte på jobbet. Nu måste jag. På jobbet ska jag vara myndighetsutövare, vara klok och lyssna och vara rådgivare. Hur lyckas man med det med min diagnos? och vad är skillnaden mellan idag och imorgon och igår.Vad betyder min diagnos egentligen? Just nu att det är något som andra också har, något som kan behandlas, något som kan förändras. Kan inte se förändringen som verklig, något som kommer att hända men jag tror att jag hoppas. Och misströstar. Och längtar med motstånd.

Har jag modet att göra det som jag behöver för att må bra? Har jag hoppet att göra det som krävs.

Jag önskar att mina vänner kommer att följa mig hela vägen. Att dom hör av sig när jag inte orkar. Att som tycker att jag är värdefull trots att jag nu inget klarar. Att vi kan skratta och skämta som vi alltid har gjort och att ni kan tycka om mig utan masken jag alltid bär.

Diagnos

Mitt mående har fått ett namn. Min känsla av tomhet och att vara värdelös har en medicinsk förklaring.

Ringde vårdcentralen i dag strax innan ett och fick väl ur mig att jag mår dåligt att jag gjort det ganska länge och att jag behöver hjälp. Denna underbara kvinna svarar helt lugnt och så attans förtroendeingivande att dom kan hjälpa mig idag kvart i två. Spänningen bara släppte och jag började gråta. Lugnt tog hon alla uppgifter hon behövde och vi la på luren. Kom till doktorn trettiofem minuter senare och möts av en underbar kvinna. Denna läkare pratar, frågar och förklarar så att jag fattar vad som händer i mig. För första gången berättar jag för någon hur jag mår och ber om hjälp. Utan att dölja, skydda eller hålla tillbaka. Jag berättar om rädslan för att somna, om känslan av att vara värdelös, om att jag inte orkar tänka längre, att livet känns meningslöst och världen tog inte slut. Det var ingen som slätade över, ingen som tyckte synd om mig. Jag blev tagen på allvar av någon som såg hopp men inte försökte övertyga mig om att det kommer att bli bättre.

Diagnosen var utmattningsdepression. Ett långt, tungt ord men som faktiskt gav mig hopp. Ett resultat av åratals psykisk stress och press. Behandlingen är antidepressiva tabletter, insomningstabletter, sjukskrivning på halvtid och samtal med psykolog. På något sätt kändes det tryggt att det inte var en enkel bot utan att min väg består av flera delar som hänger ihop och hålls ihop. Det kommer inte att gå fort men hjälpen finns där bara jag vågar ta emot den.

Jag hoppas att vågar.

Tomhet

Måndagmorgon. Sitter på jobbet. Är så in i norden trött. Har ingen energi överhuvudtaget bara en stor känsla av meningslöshet. Jobbet jag egentligen älskar känns bara trist. Vill hem och lägga mig i min säng, dra täcket över huvudet och inte vakna på ett år. Inte för att jag vet vad som skulle kännas bättre då. Kanske blir det inte bättre än så här. Jobb, helg, jobb, helg, jobb. Just nu känns det nästan som om att en bra helg gör tomheten ännu större. Längtan blir starkare. Är trött på att försöka vara stark när jag känner mig liten. Liten och ensam. Kanske är det dags att göra något åt det?

Men den stora frågan är vad. Ge sig in i den stora karusellen av dateande och flirtande? Att gå från förälskelsekick till förälskelsekick utan att stanna? Fast å andra sidan, vad är alternativet? Lära mig att tycka om mig själv? Att jag själv räcker och duger? Fast bevisligen gör jag ju inte det. Om jag verkligen räckte till och dög varför skulle då två män oberoende av varandra så envist och under flera år säga att jag inte gör det? Män som ändå sa sig älska mig. Uppenbarligen så är jag inte så himla bra så varför försöka intala mig det?

Söndagsnatt

Så var det söndagsnatt igen. Har pratat i telefon med en vän i en timme och fått reda på att han ska flytta utomlands. Lämnar alla bra män Sverige nu eller?

Söndagsnätterna är svåra att ta sig igenom. Jag är så trött att ögonen går i kors men ändå vill sömnen inte infinna sig. Längtar och hoppas på ett telefonsamtal som inte kommer. Längtar och hoppas på en natt utan ångest. Vem är jag och varför finns jag? Det spelar ingen roll hur bra helgen har varit verkar det som, när natten kommer är jag ensam i vilket fall. Inte för att jag valt det utan för att alternativen är så få. I en värld av miljarder människor, var finns min andra hälft?

Funderar återigen på valet att försöka få ett barn genom insemination i Danmark. Det känns som om ajg har hela livet på mig att hitta en livskamrat, en partner, en älskare men bara ett par år kvar för att kunna få ett eget barn. Jag har alla förutsättningar för att klara att ta hand om ett barn själv men är jag redo att ge upp drömmen om hela paketet? Om det lyckliga förhållandet och ett barn att dela med någon annan. Någon att dela all glädje och sorg med.

Så här ligger jag helt meningslöst och funderar över livet och framtiden. Vilken framtid och till vilken nytta? Sov för katten och tänk en annan dag.

Räknar andetagen och hoppas att jag ska somna.

Helgfrid

Helgfriden sitter kvar i kroppen nu på söndagskvällen. En helg spenderad hos mina vänner. Att jag kan känna ett sådant lugn i ett hem fullt av liv och rörelse är underbart. Antagligen för att allt i mina vänners hem utstrålar kärlek. Kärlek till varandra och barnen. Kärlek till mig och känslan i att höra till och vara en del av familjen. Att barnen tycker att det är helt ok när jag kommer och tycker att det är roligt.

Träffade en vän som jag egentligen inte umgåtts så mycket med på söndagen. En vän jag träffat då våra fd pojkvänner var kompisar. Nu är vi singlar båda två och bygger upp våra liv som självständiga kvinnor i våra bästa år. Underbar person som jag tycker om att vara med. Hon är klok om omtänksam och det känns så lätt och roligt att prata med henne. Charmade hennes söta dotter med min rosa dator med Pippi på.

Sitter och njuter av söndags känslan. Hoppas på en underbar vecka med spännande möten och hopp om att få mycket gjort på jobbet.

Plattityderna haglar

Sitter i soffan framför datorn och tv´n. Mina drömmars man ringde precis, han var orolig för mig och ville nog bara prata lite. Det är hans födelsedag imorgon och han vill att jag ska skriva en sexnovell till honom i födelsedagspresent. Hur gör jag det när jag inte har en tanke på sex? Utan bara en längtan efter att bli sedd och älskad. Har ingen tanke på att ha sex med någon annan och jag vill ju inte ha sex med honom. Sex känns så menignslöst. Jag vill ha en natt, en vecka, ett år, ett liv med otaliga kärlekskärlekshandlingar. Jag vill älska om och om igen men hur skriver man om det utan att avslöja hur jag känner? Har ju lyckats dölja det ganska bra hitintills och bortförklartat det med att jag är kär i tanken på honom, att jag är kär i drömmen om honom, i det som han representerar i form av att ha varit min flykt från verkligheten så länge. Den jag flytt till i mina tankar när verkligheten varit för svår att hantera, min riddare i silverrustning, min hjälte som skulle komma och rädda mig om han visste. Intalade mig väl det lite själv oxå men så sitter jag här. Längtar, hoppas, önskar, misströstar.

Kanske ska jag skriva det jag tänker, känner och vill och strunta i konsekvenserna. Strunta i vad han vill och göra och säga vad jag vill. Frågan är om jag är redo för konsekvenserna. Är jag redo för avståndstagandet? Är jag redo för att ge upp drömmen? Fråga den allvetande magic 8-ball, den tyckte att jag skulle säga det. Den sa även att han skulle ringa idag när jag frågade i tisdags så den borde ju veta. Nu är frågan om jag vågar eller inte. Kanske ska jag fråga det med....

Andas vännen, säger jag till mig själv. Var din egen vän och gör det som är rätt för dig. Tyck om dig själv vännen, du duger.

Andas med glädje och tillförsikt. Andas i den kärlek som är jag. Blir det inte mina drömmars man så avslutas ett kapitel men som någon smart person sa "-när en dörr stängs öppnas en annan".
Andas bara. Den som aldrig varit rädd har heller aldrig varit modig. Ha! här haglar plattityderna men varför inte? Jag är livrädd, ska jag våga vara modig? En stor hockeyspelare sa att man missar hundra procent av skotten man inte skjuter.... Nä nu får jag sluta! Plattityder har igen blivit lycklig av.

Bergochdal-bana

Varje dag är en bergochdal-bana. Känslorna åker upp och ner konstant, hela tiden. Hopp och sorg blandat i ett känslomässigt kaos. Nutid och dåtid blandas i en sjuk tidsloop. Vad är nu? Vad är då? Är så trött. Känner kraven från en massa olika håll men jag väljer att sätta ner foten och att inte falla för frestelsen att bara säga ja. Tränar på att säga nej även om det sårar. Tränar på att bara vara.

Att

Att känna längtan efter närhet och ge efter för längtan men utan känslan av att gå under. Att upptäcka att det finns så många där ute i världen som faktiskt vill vara en del av mitt liv. Att känna glädjen över att finnas till och planera för framtiden.

Att andas lätt och värdesätta stunderna av liv och glädje och känna att de är så många fler än stunderna av oliv. Att känna hoppet i varje andetag tillsammans med sorgen och att glädjas åt det.

Omhuldad

Tillbringar helgen hos mina föräldrar. Blir serverad mat, får sällskap på promenaderna och får se udda program på tv. Har upptäckt att jag måste vara världens lyckligast lottade person. Mina föräldrar är underbara, har pratat med flera vänner idag och jag känner hur deras äkta omsorg bara väller över mig. Håller nog dessutom på att bygga upp en vänskap med en underbart snäll man som jag var klasskamrat med i högstadiet och som jag fått kontakt med nu, heja facebook!

Mina drömmars man ringde idag när han låg i badet. Underbara, fina man. Hoppas så att det går bra för honom och att han kommer precis så långt som han vill och drömmer om. Jag blir så underbart glad över mailen och telefonsamtalen. Bara ett par minuter båda gångerna men hellre ofta än länge. Tycker om att höra hans röst och höra honom berätta om sina funderingar och hans vardag, att faktiskt känna omtanke och omsorg i hans röst och i hans frågor till mig. Är dock orolig för att han oroar sig för mig. Vill inte det! Jag vill att han ska se mig som en stark underbar person som klarar allt för det gör jag ju faktiskt. Jag kan vara liten ibland och känna hur det bara går utför mot alla mörka ställen men jag klara mig alltid.

Alla dessa underbara människor som finns kring mig. Vad har jag gjort för att förtjäna er?? känner mig så trygg och omhuldad av er kärlek och omsorg.

Tar djupa andetag.

Andas in.
Andas ut.

Magic 8-ball

Fattade ett moget och ansvarsfullt beslut idag. Surfade runt på internet och hittade en sida där man på nätet kan ställs frågor till The Magic 8-ball. Gillade svaren så mycket att jag allvarligt funderar på att låta den sidan styra alla mina val framöver. Jag har ju bestämt mig för att inte fatta några beslut under det närmsta året men det är ju lite svårt att efterleva så jag behlöver ju någon som kan fatta beslut åt mig. Vad kan vara bättre är the Magic 8-ball??? Hur kan något vara mer objektivt i sina råd än den?

Prova vet jag!

http://www.tridelphia.net/

Varför?

Fick precis reda på att min senaste före detta pojkvän, mannen jag levde med i fyra och ett halvt år har förlovat sig. Varför bryr jag mig??? Varför gör det ont?
Kanske för att det gått ett halvår och det är hans andra förhållande under den tiden. Kanske för att det är en bekräftelse på att han aldrig älskade mig. Att han bara använde mig, utnyttjade mig och gjorde illa mig. Snart ska han väl bli pappa också antar jag för att verkligen bevisa hur värdelös jag är. Oälskad, omöjlig att älska och infertil.

Jag borde var glad för att han är borta ur mitt liv men jag känner bara sorg. Älskade honom verkligen och älskar honom fortfarande. Jag vill aldrig någonsin vara tillsammans med honom, inte för vad han gjort mot mig det kan jag acceptera på något sjukt jävla sätt, utan för vad han gjort mot en jag älskar. Trodde jag kommit längre men fel hade jag. Älskar honom och hatar mig själv för det. Hur kan jag älska honom? Hatar, hatar, hatar mig själv för det.

Vill aldrig älska igen. Vill aldrig känna igen.

Glädje

Har gått och oroat mig ett tag. Strax innan jul fick jag ett brev från länsstyrelsen att de övervägde att återkalla mitt körkort på grund av en olycka jag var inblandad i i januari. Behöver verkligen mitt körkort och min bil så det har gnagt i flera veckor och i går kom beskedet att "på grund av omständigheterna vid olyckan anser de att en varning är tillräcklig".

Tycker om varningar! varningar är bra. Det borde finnas fler varningar i livet.

• Kära du, om du parkerar här fler gånger kommer du ev att få betala parkeringsboten nästa gång. (Jag menar tänk så skönt att få en chans till när däckfan hamnar en meter för långt bak utanför apoteket på julafton och du är jättesjuk, men vem brydde sig om den omständigheten???)
  
• Om du träffar den här mannen fler gånger kommer du ev att få ditt hjärta krossat, mosat och manglat.(Tja det hade ju varit trevligt om man blivit varnad!!!)
  
• Ja, ok, ha sex igen då men sen kan du ev få klamydia... ( har aldrig hänt men jag skulle gärna vilja bli grundligt varnad ifall att risken fanns....)
  

Firade tillsammans med några vänner att det gått bra. Det är ju som jag fått körkort igen med en prövotid på två år. Är så attans glad och lycklig för att det löste sig så bra och jag tänker ta det som ett omen på att 2009 ska bli ett bra år. Året då saker går min väg på ett lugnt och stilla sätt eller egentligen det kan gå fort och omvälvande med bara det går min väg. Ska ju inte börja med att vara petig med detaljer.

Andas lite lättare

De sista dagarna har varit tunga på sätt och vis. Det har varit tungt att veta att mina drömmars man har rest och att jag aldrig fick en riktig chans och aldrig kommer att få det. Det känns så ödesmättat på något sätt. Aldrig känns långt.

Började dagen med en långpromenad medan solen gick upp över havet. En underbar morgon, klar och kall och vacker. Bara jag, havet och skogen. Havet är min tillflykt, dit jag alltid åker när jag behöver ro.

Har funderat mycket idag kring min önskan att få barn. På något konstigt sätt har det varit flera program idag om spermabanker. Deckare som mord kring dessa kliniker. Ska jag ta det som ett omen att det är dumt att åka och bli mamma på egen hand eller som ett uppmuntran om att det är dags? Mycket att tänka på, eller egentligen inte. Har ju bestämt mig för att inte fatta några viktiga beslut på ett år. Borde kanske sätta ett datum, kan ju inte gömma mig bakom det för alltid...

Mina drömmars man ringde mig idag. Ett kort samtal men så underbart att höra hans röst! Ren glädje för mig, även om han lät ensam och ledsen tänker jag inte ta bort en sekund av glädje över att han ringde. Min vän, min dröm. Jag önskar dig all lycka, underbara man, du klarar allt.

Andas lite snabbare.
Andas lite lättare.
Andas lite starkare.

Verkligheten suger

Verkligheten kommer allt närmare. Är ju van vid mardrömmar så det tar ibland det lite tid för mig att fatta att något är sant och då känns det som verkligheten slår en med en klubba i huvudet trots att jag vetat om att det ska ske. Nu är mina drömmars man borta i ett annat land och ska vara borta i flera år. Fler år än vad jag är beredd att vänta utan att få något tillbaka, ett tecken på att känslorna och drömmarna om framtiden är besvarade.

Så hur går jag vidare? Hur går jag vidare och är sann mot mig själv? Jag har en förmåga att kasta mig in i saker och tiden med mina drömmars man har lärt mig att jag är värd någon som är bra, någon som uppskattar mig och vill mig väl, någon som vill vara en del av mitt liv. Men han har även lärt mig att jag behöver någon som jag kan älska och känna förtroende för. Det räcker inte att någon vill ha mig, jag ska vilja ha den personen också inte bara vad den representerar. Drömmen om en man, barn, en familj ska inte få mig att nöja mig med något halvbra eller till och med urkasst bara för att komma närmare den drömmen.

Så vad har jag då för krav??

Jag vill ha någon som tycker att jag är underbar, även en dålig dag.
Jag vill ha någon som kommer överens med mina vänner.
Jag vill ha någon med normala relationer med sin familj.
Jag vill ha någon som attraherar mig, känslomässigt, sexuellt, mentalt och intellektuellt,

Jag önskar mig någon som kan laga mat till mig när jag har haft en jobbig dag på jobbet.
Jag önskar mig någon som jag kan luta mig mot och veta att han alltid finns där så som jag finns för honom.
Jag önskar mig någon som kommer med små överraskningar i vardagen.

Andas långsamt in.
Verkligheten suger.
Andas långsamt ut.

Avsked

Tillbringade gårdagen med att hjälpa mina drömmars man att tömma sin lägenhet inför flytten utomlands. Vi tvättade, städade och packade, åt och låg i soffan och slappade. På något sätt en märklig dag. Från att ha varit en anonym kvinna som han träffar ibland och har sex med så träffade jag hans pappa och en person som jag känt tidigare. Det var roligt att prata med hans pappa och se den delen av hans liv.

Det var svårare att träffa bekantskapen från förr. Så många minnen förknippade med honom. Kommer ihåg en gång när vi spelade ett brädspel. Han var något av det roligaste jag träffat jag kunde skratta för första gången på ett tag. Han intog ett land jag hade i spelet och skämtade med min dåvarande pojkvän om att han och jag låg på björnfällen framför den öppna spisen och snart skulle min pojkvän förlora hela spelet. Jag skrattade som jag aldrig hade skrattat förut. Under en kort stund kände jag mig fri, han, min pojkvän och mina drömmars man skämtade och skojade och det kändes som en bra dag. Jag hade ännu inte lärt mig vad som kommer efter. Jag kan fortfarande känna glädjen och friheten under det spelet. Men också konsekvenserna.

När vi var klara i mina drömmars mans lägenhet åkte vi hem till mig. Mina drömmars man tillbringade sin sista natt i Sverige med mig. Med sina armar runt mig och sina fingrar flätade med mina somnade han. Jag ville inte sova en sekund, inte missa ett ögonblick och det var inte svårt att vara vaken. Det kändes som alla mina sinnen samarbetade för att ta tillvara på stunden. Någon gång där under natten insåg jag just det som jag varit orolig för. Att jag skulle känna att mina drömmars man även var min drömman. Under de sista veckorna har vi gått från att bara ha en sexuell relation till att verkligen vara vänner. Vet inte riktigt vad som kändes värst, att min vän skulle åka om ett par timmar eller att min drömman skulle göra det.

Vi for till flygplatsen så tidigt att det ens inte kan kallas morgon. Det var svårt att vet hur jag skulle bete mig. Vad blir lättast för honom? Vi åt frukost och sen var det dags för honom att gå till planet. Det kändes som den sista kramen jag någonsin skulle få som betydde något för mig. Tvingade mig att vända mig om och gå därifrån med huvudet högt. Vägrade vända mig om och se efter honom. Han ska se mig som den starka kvinna jag är, den som inte trånar eller tigger.

Sorgen efter att ha förlorat något som egentligen inte ens har hunnit börja trots att det gått nästan tjugo år kan jag bära tillsammans med de minnen jag har av en man som aldrig medvetet gjort något för att kväva mig, såra mig eller kontrollera mig. Sorgen och minnena efter en man som gett mig glädje, vänskap och en känsla av att duga precis som jag är.

Jag går till min bil, sätter mig bakom ratten och kör. Helst vill jag skrika "älska mig" till honom men jag skickar ett mess till honom där jag önskar honom ett underbart äventyr. Jag är så glad för hans skull och håller tummarna för att hans resa ger honom den karriär han drömmer om och det äventyr han önskar. Jag bara önskar att han ville att jag skulle vara en del av det.

Mina drömmars man, min drömman, min vän - lycka till! Världen ligger vid dina fötter, erövra den.