Uppvaktad

Att bli uppvakta känns så bra, även om det är så fel. Jag vet att han har en sambo, är notoriskt otrogen men just nu skiter jag i det. Njuter bara av känslan av känslan av att vara tillräcklig. Att bli uppmärksammad, uppvaktad och upphöjd till skyarna. Att sitta och fantisera om en framtid som känns rätt och bra och samtidigt totalt ignorera alla olyckskorpar.

Att längta efter nästa tillfälle att ses. Att längta och hänge sig åt drömmen om ett liv tillsammans. Att faktiskt dela drömmen med någon även om det är tillfälligt. Jag vägrar se molnen på himlen utan bara se solsken.

Kanske var mina drömmars man bara min dröm, ett scenario som var det jag behövde för att överleva varje dag i ett fängelse. Ett fängelse utan galler och grindar men likväl ett fängelse. Hans vänskap betyder massor, om det är menat att det ska bli vi så kommer det att hända. Just nu är det nog inte meningen. Pratade med honom igår och det stod klart att han inte känner som jag. Blev inte så sorgsen efteråt som jag trott. Stoppade undan dom känslorna och värdesatte vänskapen högt.

Men kan det vara så att den andra mannen kan vara den som jag ska dela mitt liv med? Jag vet inte, men jag tänker drömma. Drömma om kärlek, gemenskap och ett liv fyllt av rörelse.