Julen

Så var julen över. En underbar jul med familjen fylld av glädje, kärlek och skratt. Kan man ha en bättre familj? Så mycket omtanke och närhet. Julklapps inköpen gjorde jag den tjugotredje sent på eftermiddagen. Måste säga att det var det bästa valet jag gjort på länge. Det var lugnt och skönt i affärerna och efteråt komma mina drömmars man hit, badade och pratade innan jag åkte till mina föräldrar.

Åkte hem på juldagen för att vara glad käck och tillgänglig i fall han skulle höra av sig. Det gjorde han. Kollade film och låg i soffan tillsammans så där nära som jag vill vara. Vaknade skräckslagen mitt i natten, hatar dessa mardrömmar. Kommer jag någonsin att slippa dom? I natt drömde jag återigen om när jag var gravid och han jag var med då var vansinnig. Han ville inte ha barnet jag väntade. Han skulle förstöra mitt och barnets liv om jag födde det. Aldrig jobba en dag så jag skulle inte tro att jag skulle få ett öre av honom. Dygnet runt höll han på, hela tiden. Jag drömmer om hur jag står mot väggen och han viftar och skriker åt mig, hur värdelös jag är och hur han ska skada mig. Jag känner slaget komma och glider ner utmed väggen. Det svartnar runt mig och jag försöker hålla koncentrationen på att skydda magen. det är enda tanken jag har i huvudet, barnet ska skyddas men allt försvinner runt mig.

När mörkret försvinner är han borta och jag kommer ihåg att han skulle till sin mamma. Hans syster är i stan på besök. Jag tar på mig skorna och går hem till några vänner, jag måste får hjälp, måste komma bort. När jag kommer dit är ingen hemma. Det är nedsläkt och ser öde ut men jag sätter mig utanför och väntar. Efter någon timme kommer jag på att dom är ju på husvagnssemester. Vart ska jag ta vägen, vem ska jag vända mig till? Går sakta hem igen, den korta promenaden känns evighetslåg. Blir allt räddare att han kommit hem innan mig och märkt att jag inte var hemma. Stegen blir snabbare och snabbare. Tillslut springer jag, varje steg gör ont. Idag gick han långt. Kommer fram och känner på dörren, låst, kanske är han inte hemma. Det är tomt hemma, bara katterna finns inne. Tar av mig skorna och sätter mig i soffan. Jag ser mörkret falla utanför, inne är det mörkt. För första gången har jag funderat på hur jag ska kunna komma undan occh misslyckats. Jag hör aldrig nyckeln i dörren, kanske har jag glömt att låsa. Plötsligt står han bara där. Han tittar på mig och säger att att han saknat mig. Att jag ska göra mig i ordnig. Jag går in på toan, duschar och hämtar de strumpbyxorna som är sönderklippta i grenen. Han tycker det är jobbigt att ta i mig så han vill att jag ska ha strumpbyxor på. Han säger att han inte kan tända på mig om jag inte har strumporna på. Jag går och lägger mig på sidan i sängen och känner hur han kommer in han ber mig ställa mig på knä. Det går fort för honom. Mina tårar rinner men han märker det inte. Har lärt mig att gråta tyst inom mig. Han går in i duschen för att tvätta bort min smuts från sig. Ligger på sidan och hoppas att han ska sätta sig framför tv´n när han är klar på toa.

Vaknade kallsvettig och livrädd. Var helt desorienterad. Smärtan och rädslan kändes rent fyskisk. Mina drömmars man ligger jämte mig i sängen. Jag känner inte igen honom först utan blir ännu mer rädd. Hur hamnade jag så nära? vad ska jag gör om han vaknar? jag ser hur han öppnar ögonen men han frågar bara hur det är. Snällt och vänligt. Ingen ilska för att jag väckt honom. Går upp och dricker lite vatten, måste känna på dörren så att den är låst. Var garderoben verkligen öppen när vi la oss. Måste kolla. Går upp och kollar gaarderoben. Lutar mig bort från den öppna garderoben och kör in benet. Inget där. Lägger mig igen jämte mina drömmars man. Behöver inte förklara något. Han säger bara lågt till mig "tänk på det här istället" och jag får ligga i hans armar. Gråter så som jag lärt mig under alla år. Tyst och utan tårar. Tårarna är slut sedan länge. Lättnade kommer sakta. Jag är fri och för första gången har någon förstått vad jag behöver utan ord.

Ord

Det här har varit en underbar helg. En helg som lärt mig hur mycket några ord kan betyda. Hur ord kan lyfta och sänka en. I fredags så var jag ute med en gammal kollega och hennes pojkvän och hans vänner och tog några öl. Riktigt trevligt! Fick öva lite på min engelska och prata en massa. Min väns pojkvän frågar om jag gått ner i vikt och säger att jag ser bra ut. Blev faktiskt riktigt glad. Det fanns absolut ingen baktanke bakom utan bara vänlighet och det kändes så bra. Åkte hem lite lagom onykter och sov gott hela natten.

I lördags så fyllde en kompis år så jag var där och sjung singstar och spelade Guitarr Hero. Tänk att vuxna människor kan ha så roligt med barns leksaker! Vi sjöng och dansade samtidigt som mina drömmars man ville att jag skulle komma hem. Det var svårt att motstå impulsen att bara kasta mig iväg för att träffa honom men jag hade roligt med mina vänner och ville inte kasta mig iväg. Körde hem min bästa vän och hennes pojkvän. Jag älskar dem båda och det känns som de är min extra familj. Min trygga punkt i livet dit jag alltid kan åka och bara vara men har varit lite orolig vad min väns pojkvän tyckt om att ha mig där. I bilen hem berättar han hur lycklig han är som träffat henne. Att han är så glad över att ha träffat någon som han kan vara sig själv med och som älskar honom ändå. Blev så glad över vad han sa om min vän och att han verkligen uppskattar henne så som jag vill att han ska göra. Sen kom orden som värmde mitt hjärta mer än något annat. Han sa att han var så glad att jag var vän med hans flickvän och att dom alltid kommer att finnas där för mig. Han fortsatte med att säga att nästa kille jag träffar kommer han ha krav på. Att jag var så bra att jag förtjänade det bästa, precis som han fått. När jag släppt av dom grät jag faktiskt en stund av glädje för vad han sagt och att det verkligen kändes som han menade det. Blev så rörd av vad han sa. Körde alldeles för fort in till stan för att träffa mina drömmars man. Fickc en amssa underbart sex men viktigast av allt så stannade han kvar hela natten och jag sov så gott. Kände känslan av trygghet så starkt. Mitt hem förvandlades till en trygg borg i hans famn.

Men morgonen kommer alltid. Han tog ett bad som vanligt och jag satt på toaletten och pratade som vanligt. Vi pratar om hans studier i det nya språket, om vad som händer i våra liv och jag berättade att jag fått kontakt med en gammal vän på Fb. En vän som betydde mycket för mig när jag var ung. Han frågade om min vän var gift och när han inte var det tyckte han att jag skulle skulle passa på och hugga honom. Jag skämtade bort det så klart men smärtan i magen fanns kvar. Varför vill han att jag ska vara med någon annan. Fine, han inte vill vara med mig och bygga en framtid med mig, men varför ska han säga att jag ska träffa någon annan. Jag har redan fattat att han bara ser mig som någon som är lätt att sätta på men låt mig ta ansvar för mitt liv. Ena dagen säger han till mig att hålla fingrarna i styr nästa ska jag ut och dejta. Helvete! Tänker inte låta honom ta bort allt som var bra denna helgen utan bara njuta och strunta i orden som sårar utan hålla fast i orden som lyfter.

Att

Att ligga och inte kunna sova på grund av alla känslor, tankar och minnen. Att få telefonsamtalet från mina drömmars man som läst på FB att jag inte kunde sova och veta att han finns därute. Att jag är inte ensam. Att på msn få meddelande av samma underbara man att tänka på honom istället så att jag kan sova gott. Att få ett leende på läpparna istället för gråt i halsen. Att längta till en annan dag istället för att minnas en tidigare dag. Att älska men inte våga säga det av rädsla för att förstöra det som finns. Att bli glad av att omfattas av hans omtanke. Att veta att kanske är mina drömmars man min drömman.

Glädje

Att få ett sms som lyder "till mina sexiga vänner.... fest på lördag, kom som du är, kom som du vill, kom så länge du vill." Så underbart att dels tillhöra kategorin sexiga vänner dels vara välkommen som den jag är och veta att hon menar det.

Att sen prata med en annan vän och bestämma AW i morgon och veta att nu är helgen räddad. Jag har vänner att umgås med och ensamheten känns mycket längre bort än i morse.

Ett par veckor kvar till mina drömmars man lämnar landet men det känns som långa veckor. Ikväll är han hos mig. Kanske kan jag få ligga sked i helgen också.

Drömmar skymtar framför mig.
Jag andas.

Plattityder som ger mening

Satt och läste i min jobbalmenacka och varje vecka har sina plattityder nerskrivna längst ner till vänster. Denna veckas mening var
"Lycklig är den som inte sörjer över vad han saknar, men glädjs åt vad han har" Demokritos

Så jag bestämde mig för att under denna veckan leva efter citatet ovan. Att bara vara i nuet och glädjas åt det jag har.

Att glädjas åt mina vänner som alltid finns där och räcker ut handen när jag behöver det och sparkar mig i baken när jag behöver det. Att glädjas över min familj som jag älskar och som älskar mig. Att glädjas åt stunderna med mina drömmars man och njuta av samvaron med honom, i nuet.

Memorylane

Ropade visst hej för tidigt häromdagen. Det var skönt att ta en promenad i de gamla kvarteren men vilka minnen det väckt. Drömmer mardrömmar varje natt, minns allt som om det vore igår och minnena följer mig hela dagarna. Vill inte minnas. Att minnas alla kränkningar och känslan av att vara värdelös. Lättnaden när slaget kommer. Att minnas mina försök att bryta mig fri som bara resulterade i mer förnedring gör min självkänsla lika dålig som då. Rädslan när nyckeln sätts i dörren och paniken innan man vet hur kvällen kommer att bli. En bra kväll kan närsomhelst smulas sönder av ett felaktigt ord från mig. Ensamheten och värdelöshetskänslorna som får mig att minnas allt jag förträngt.

Jag minns hur vi skulle åka till några vänner och det kändes så skönt att komma hemifrån och träffa andra och få en paus och veta att under några timmar kommer han inte att säga något elakt. Tog på mig fel tröja. Tänkte inte efter tillräckligt. Jag fick sitta i bilen utanför hela kvällen. Kompisen kom ut och frågade om jag inte ville komma in, men jag visste att det inte var ett alternativ så jag fick säga att jag hade det bra i bilen, att jag hade ont i huvudet. Det var nio minusgrader och jag vågade inte ha på värmen i bilen. En gång hade jag haft radion på för länge och batteriet var nästan dött när han kom. Inte skulle jag göra om det igen. Eftersom jag hade fel tröja fick jag inte ha jacka på mig. Kylan kommer sakta krypande tills tänderna slutar hacka och jag hoppas att jag ska frysa ihjäl. Få ett slut på det. Att aldrig behöva vakna igen. Att få bli fri.

Jag blev inte fri den kvällen. Det tog nio år till. Två år till innan jag lärde mig att drömma mig bort och hoppas på något annat. Två år till innan jag började drömma om att han dog och att jag blev fri. Fri att älska mina drömmars man. Två år tills jag vågade mig på mina uppror i bakom hans rygg.

Försöker andas. Känner stesoliden verka och hoppas på en drömlös natt. Försöker leva. Försöker andas. Kan jag?

Bakis

Kan inte låta bli att förundra mig över vissa människor. Igår blev jag grundligt kroppsvisiterad av en man på dansgolvet. Med tanke på min situation just nu kunde det ha varit en trevlig upplevelse, precis vad jag skulle behövde. Det var bara ett par problem. Vi stod rygg mot rygg och hans flickvän 50 cm framför honom. Först trodde jag att hans händer hamnade där dom hamnade för att det var extremt trångt men när hans händer hamnade under min tröja var det inte rimligt längre. Inte heller när han försökte sig på en gyn-undersökning genom jeansen. Blev så jävla förbannad men jag putte bara bort hans händer ganska tydligt vilket hans flickvän upptäckte, sen försvann dom.

Blev så attans förbannad dels på honom men även på mig själv. Putta undan hans händer? va fan, borde hämtat en yxa och höggt av dom.

hopplös optimist

Det är svårt att vara.
Det är svårt att upprätthålla skenet av styrka.
Det är svårt att vara stark när jag känner mig liten på jorden.
Det är svårt att vara stark nog att att visa mig liten.
Det är svårt att släppa på fasaden av glädje och styrka.

Det är svårt att hoppas på en framtid när historien upprepar sig.
Det är svårt att inte tro på en framtid när jag trots allt är optimist.

Det är svårt att vara en hopplös optimist.

Ja-sägare

Så det kan bli, jag är en ja-sägare. Nu är det ju inte så att jag inte säger ja till saker jag inte vill göra, utan mer att jag har upptäckt att jag har fan så mycket roligare i livet om jag säger ja till saker. Jag vill inte att när jag ligger och dör om så där 700 år tänka tillbaka på 700 år av hinder och feghet utan på 700 år av upplevelser, händelser och känslor, vissa bra och vissa kanske mindre bra. Men jag har levt och gjort saker.

I en massa år har jag levt och inte vågat fatta några beslut själv och bett om ursäkt för mig själv, nästan allt jag har velat eller gjort har beslutats av någon annan som oftast sa nej. Nu vill jag fatta mina egna beslut och jag vill vara en person som säger JA! En person som inte ser en massa hinder utan möjligheter. Livet är för kort för att gå omkring och sura, för kort för att bara sitta hemma, för kort för att säga nej. Det kan ju bli askul det man gör.

Jag menar se på igår, visst det hade varit jätteenkelt att säga nej jag stannar nog hemma. Men istället fick jag en jätteskön promenad, ett ställe jag har haft roligt på men knappt kunnat besöka av rädsla och dåliga minnen avdramatiserades och jag kunde komma ihåg lite roliga saker med (att jag sen blir lite skakig efter när nervositeten släpper är ju inget farligt), jag fick se en bra film som jag ville se, ligga nära- riktigt nära mina drömmars man. Vad hade det varit för mening att säga nej??

Nu babblar jag men fattar du vad jag menar? Att jag säger ja innebär att jag bestämt mig för att leva och ha roligt på ett enkelt, okompicerat sätt inte spela massa spel eller hålla tillbaka mig själv. Att jag tar ansvar för mig själv så att säga. Verkar det logiskt? Jag tycker det !

Vardagslyx

Vardagslyx kan vara många olika saker. Nu är det lukten och känslan av nytvättade lakan i sängen. En annan dag kan det vara att ha tid att måla naglarna efter ett långt bad. Stunder som är bra i vardagen. Stunder som den här. Stunder av liv.

Intrenetdating och grubblerier

Vem är jag? Funderar över det ofta. Ikväll särskilt mycket. Har tagit bort min kontaktannons. Hur ska jag kunna presentera mig på ett bra sätt där? Vem vill ha en darrand skugga till livspartner? En god sak kom dock ut ur annonsen. Har kommit i kontakt med en man som får mig att skratta, i alla fall på msn. Men hur går man vidare sen? Vill jag gå vidare? Jag vill ju ha mina drömmars man, kan jag nöja mig med något annat? Vågar jag chansa på att träffa någon som inte är välbekant för mig?

Har varit på tre dater tidigat med män som jag träffat på siten. Hmm hur ska man beskriva dom.... den första jag träffade dumpade mig eftersom jag med hans ord "inte klättrade i berg". Hans ex, som hade haft en affär och blivit tillsammans med hans bästa kompis klättrade i berg. Den anledningen var ialla fall orginell! Nästa jag träffade hade kort på sig som hyfsat kort och blond, när vi träffades var han två meter lång och mörkhårig och hade sneda tänder, såg faktiskt inte illa ut men det kanske skulle varit läge att berätta att det var en kompis på korten innan vi träffades. Behöver jag säga att vi inte sågs igen? Den tredje mannen jag träffade hade jag faktiskt stora förhoppningar om, lät spännande. Läkare och rockmusiker! Han var så tråkig och kunde inte fatta att jag inte var intresserad. I över ett halvår senare skickade han mess om att vi skulle träffas, ömsom trevliga ömsom hotfulla. Hur tänkte han? att jag blir mer intresserad om han är otrevlig???

Så grubbleriet ikväll kretsar kring vad vill jag? och hur vet man? något alls? ska jag kanske fokusera på att vara själv och bara ha sexuella relationer? mina drömmars man tycker ju det är tillräckligt. Kan det vara tillräckligt för mig? Kan jag sluta drömma om honom? Vill jag sluta drömma om honom?

Så många tankar, så lite tid tills det är dags att gå upp... paniken kommer krypande tillsammans med ångesten. Duger jag?

Påminner mig om att andas.
Långsamt.
Jag lever.
Andas.

Söndag

När man är singel betyder söndagar bara en sak; du är singel, själv, ensam, övergiven. Kanske försöker man dölja det men söndagar är för familjer. 33 år och utan egen familj så är föräldrarna alternativet, och visst är det skönt att få lite mat och omsorg men jag vill ligga i soffan och kolla på söndagsprogramm men mannen i mitt liv. Ha lite trevligt söndagssex. Inte vara hos mamma och pappa, äta kotlettrad och ha mensvärk.

Det är söndag. Bävar för kvällen. Bävar för ångesten. Bävar för alla minnen som alltid kommer på söndagsnatten när jag är själv. Kan inte någon starta en grupp på fb eller nåt som garanterar inga fler ensamma söndagar, med villiga män som ställer upp och är stora starka och trygga på söndagar. Som vill ha lite sex i soffan och chips framför tv´n.

Skyldigheter

Vilket är mitt ansvar och mina skyldigheter? Fick för ett tag sedan reda på att mitt ex hade träffat en ny kvinna. Kände en stor våg av lättnad. Nu är jag äntligen fri från honom och kan leva mitt liv. Sedan dess har en tanke gnagt i bakhuvudet och vägrar släppa taget. Jag vet ju hur han är, är det min skyldighet att informera henne om att vara försiktig? Kan jag förlåta mig själv om han gör henne illa och jag inte gjort något för att förhindra det?

Nu är han utomlands och då känns det ännu mer aktuellt, nu behöver jag ju inte vara rädd efter att ha berättat för henne eftersom han är på andra sidan jordklotet. Men jag är samtidigt rädd för att jag gör mer skada än nytta, hon kanske inte alls vill veta. Och vad skulle jag i så fall säga? det jag vill säga är att var försiktig. Mannen du träffar som är så charmig nu kommer långsamt att isolera dig från de du känner. Inte på något elakt sätt utan bara genom att säga att han inte har så mycket gemensamt med dina vänner, att säga att ni kan träffa dom en annan gång. En gång som aldrig blir av.

Sen kommer svartsjukan när han är onykter, kränkningarna, alla orden om hur värdelös och äcklig du är. Till slut kommer du att tro honom och be om urskt för ditt beteende. Trots att du inte gjort något fel. När han gör dig illa fysiskt kommer det att vara fruktansvärt men även en lättnad. Nu har du något att ta på. När han har slagit dig, dragit dig utefter marken, förstört dina kläder och telefonen du ville ringa efter hjälp på så följer du med honom hem. Resten av natten tänker du, försöker hitta ursäkter för vad han gjort. När han vaknar är han fortfarande arg och du tassar på tå runt honom. Försöker förtvivlat få ihop tillvaron. Försöker förtvivlat få en ursäkt från honom, en ursäkt som du troligen inte kommer att få. Antingen tiger du bara och väntar ut honom och hans humör eller också ber du om ursäkt och hoppas att det kommer bli bättre då. tillslut kommer samma sak när han är nykter och du kommer upptäcka att du tassar runt på tå hela tiden, livrädd att göra fel, livrädd att idag ska vara en dålig dag.

Jag förväntat mig inte att hon ska tro mig, jag förväntar mig inte att detta ska ändra något för henne men jag har såna ofantliga skuldkänslor för att jag inte vågade anmäla honom fler gånger än när jag var gravid. Jag vill att hon ska veta att om hon anmäler honom så hjälper jag gärna till. Jag har dagboksanteckningar och datum om de gånger han skadat mig fysiskt. Jag orkar bara inte anmäla själv. Orkar inte möta honom igen. Orkar inte vara stark själv längre. Vilken skydighet har jag mot henne? snälla ny flickvän, hur vill du att jag ska göra? hur vill dina nära att jag ska göra??

Glögg

Tänk vilka underverk en kväll med några vänner och lite glögg kan göra! Underbart att känna julkänslan komma krypande, bosätta sig i magen och sprida sig genom kroppen. Förväntansfull och kärleksfull eller kanske bara full...

Underligt

Jag är djupt facinerad av män. Bestämde mig igår för att backa ett steg och ta ett steg framåt. Ett steg mot drömarna och hoppet och ett steg från att min kärlek. Lade ut en annons på en kontaktsida på internet och fick ganska omgående flera svar.

Men hur tänker man, på min sida står det att jag feströker, andra mailet från en person talar om hur fel jag gör som röker ibland... Alltså är jag inte intressant för att jag feströker ibland, maila mig inte då! Blev skitförbannad rent ut sagt, andra meningen till mig är i syfte att ändra på mig, att få mig att känna mig underlägsen honom som i sin stora visdom inte skulle göra något liknande dumt. Fuck of!

Backade undan ett steg från min stora kärlek, mannen jag varit hemligt kär i femton år som jag numera är sexpartner till men inget mer, han hör av sig och vill träffas för annat än sex! Förvirringen och hoppet slår till. Jag vet att det är hopplöst och komlicerat men oj vad jag hoppas. Nu ska vi träffas och bara se på film och vara. Känner mig som femton igen, pirrig och förväntansfull. Det kommer att bli ett hårt fall...

Jag håller i mig, men det är dessa stunder jag lever för. Dessa stunder av liv, då allt känns hoppfullt och spännande. tänk att et ttelefonsamtal kan betyda så mycket.

Komplikationsfritt

Förtvivlat kämpar jag för att nå det komplikationsfria livet. Livet som inte innebär att jag ständigt behöver vara vaksam och känna av stämningar för att veta hur kvällen kommer att bli. Jag har under många år varit tvungen att känna av stämningen innan jag kommer hem för att veta om det kommer att bli en bra kväll eller inte. Oftast inte. Hur släpper jag efter på det? Hur slutar jag känna mig för hur den andre mår och tänker mer än på mig själv? Hur kan jag bara vara i tillvaron utan rädslor?

Jag har ju lämnat det livet bakom mig, trodde jag. Igår upptäckte jag hur fel jag hade. Min första tanke när något kändes fel var att jag gjort något fel och att det skulle gå illa. Min andra tanke var hur kan jag göra det bra igen? Trots att jag visste att jag inte kunde ha gjort något fel. Problemet igår var att mannen jag träffar kände det som om han utnyttjade mig. Snabbt som attan försäkrade jag honom om att det gjorde han inte alls. Jag är så nöjd med det jag får. Varför gjorde jag det? Jag är inte nöjd av att vara någons sexleksak. Däremot är jag inte redo för något annat.

Det är detta som är det svåra med att hålla ihop drömmar och hopp och verklighet. Jag drömmer om att ha hela paketet, man, barn, ett hem och liv byggt på gemenskap, samhörighet och kärlek. Jag hoppas att jag få i alla fall delar av paketet. Verkligheten säger mig att det är för sent, jag är för skadad av åren som gått. 33 år och förbrukad. Räcker verkligen delar? är det inte det jag försökt så envetet med?

Måste påminna mig om att andas.

Andas in.
Andas ut.