Ont

Det gör ont att få sanningens ord som ett slag i magen. Det gör ont att veta att allt som sagts är sant.

Jag lägger mig ner och ger upp. Det gör ont att ge upp men inte i närheten av lika ont som det gör att fortsätta kämpa.

Vaknade med en känsla av att det var bra, jag kunde hoppas. Somnade med en känsla av att sakta falla i bitar.

Var hos psykologen idag. Det var tungt. Vansinnigt tungt. Kanske är vi på väg någonstans tillsammans. Kanske kan han hjälpa mig vidare, mot att bli helare men idag kändes det som att det är långt dit. Vågade glänta på dörren till mina känslor, att våga prata om skammen över att jag inte lyckats skydda mina barn. Att våga prata om skuldkänslor för de val jag gjort. men samtidigt känna att skammen och skulden väller över och hotar att dränka mig. Att psykologen tror att han kan hjälpa mig att känna mindre skam och skuld över val som jag gjort och för en sekund hoppas och längta efter att han han rätt.

Idag har väl varit en sån dag. Jag har för en sekund hoppats och längtat sedan har det som ett slag förändrats till en känlsa av att inte duga som jag är, att vara värdelös. Att känna att meningen och livet rinner ifrån mig. Att känna mig skadad ch vingklippt för resten av livet. Ett liv som känns outhärdligt långt.