Kantstött

Under ett svagt ögonblick för några månader sedan när jag inte orkade förklara hur jag mådde gav jag adressen till denna bloggen till mina drömmars man. Han lovade dock att inte läsa den förrän jag verkligen ville det. På ett sätt litar jag på det men jag vet ändå inte säkert. Tänk om han kollar in då och då. Tanken känns jobbig och gör att jag censurerar mig själv hela tiden. Vill inte visa mig svag som vanligt. Ska jag avsluta bloggen eller hoppas på att jag kan lite på honom? Så svårt att veta!

För ett par dagar sedan var jag hos läkaren för uppföljning och jag gick dit med planen om att börja arbeta lite mer. Det ansåg inte läkaren. Det var alldeles för tidigt. Minst en månad till skulle jag bara jobba halvtid innan jag kunde täänka på att gå upp i tid. Känslan av hopplöshet infinner sig. men samtidigt lättnaden. Fick mer mediciner utskrivna, både för kropp och själ. Nu sitter jag med tabletterna framför mig och funderar. En eller alla? räcker alla? hur blir det med hundarna? Orkar inte tänka.

Hade samtal med psykologen idag och jag känner hur jag sluter mig, tar avstånd och tänker på tabletterna i min handväska. Vi pratade om att kunna säga nej och att jag måste träna på det. Jag kände hur muren reste sig. Jag kan inte säga nej, inte till andra människor. Det blir som jag faller i en stor grop jag inte kan komma upp ur bara jag tänker tanken på att säga nej. Hur ska jag klara det?

Till påsk kommer mina drömmars man hem och jag ska hämta honom på flygplatsen. Jag längtar men jag känner hur jag alltmer lämnar drömmen bakom mig. Vill inte längta mer. Vill inte drömma mer. vill inte vara ensam mer. Tittar på tabletterna som står uppradade på min byrå, en eller alla? det löser i alla fall alla problem bara dom räcker.

Två män vill ha mig i sitt liv. Vakna jämte mig på morgonen, prata med mig och dela sina drömmar med mig. Jag skulle nog få det bra med vilken som helst av dom men tanken på mina drömmars man låter mig inte ta chansen så därför ligger jag ensam kvar i min säng. Den ena skulle inte tveka att ta emot mig med en gång den andre behöver lite tid på sig att få ordnat upp sitt liv.

Känner mig kantstött och trasig. Minnena lever sina egna liv i mitt huvud. Sorgen över de val jag gjort känns som ett slag i magen. Att hela dagen hållit masken och visat mig glad gör så ont. Smärtan över att inte skyddat mina barn från de män jag levt med så att de dött i mig innan de fått se dagens ljus gör att jag känner mig värdelös. Jag förtjänar inte drömmen om att en dag hålla mitt eget levande barn i min famn. Förtjänar inte att ta alla tabletterna och försvinna. Jag måste leva med de val jag gjort. Jag har möjligheten att bli älskad av en man som inte skräms av det som varit, som kanske kan förlåta mig för att jag inte lyckats skydda mina barn från att bli slagna och dödade i min livmoder, men jag förtjänar inte den kärleken.
Det finns ingen förlåtelse för det jag gjort. Det finns ingen botgöring som skulle kunna uppväga vad jag utsatte dess två barn som anförtrotts mig att älska och vårda.

Längtan efter att ta alla tabletterna är så stor. Så på många sätt överväldigande. Rädslan för att de inte räcker till hindrar mig. Ska hämta fler tabletter imorgon.
Kanske räcker de då.ett dygn till ska uthärdas.

Jag försöker andas men vill inte
Blir snurrig i huvudet ju mer jag försöker låta bli att andas
Vill inte andas.
vill inte vara kantstött.
En dag till...