Diagnos

Mitt mående har fått ett namn. Min känsla av tomhet och att vara värdelös har en medicinsk förklaring.

Ringde vårdcentralen i dag strax innan ett och fick väl ur mig att jag mår dåligt att jag gjort det ganska länge och att jag behöver hjälp. Denna underbara kvinna svarar helt lugnt och så attans förtroendeingivande att dom kan hjälpa mig idag kvart i två. Spänningen bara släppte och jag började gråta. Lugnt tog hon alla uppgifter hon behövde och vi la på luren. Kom till doktorn trettiofem minuter senare och möts av en underbar kvinna. Denna läkare pratar, frågar och förklarar så att jag fattar vad som händer i mig. För första gången berättar jag för någon hur jag mår och ber om hjälp. Utan att dölja, skydda eller hålla tillbaka. Jag berättar om rädslan för att somna, om känslan av att vara värdelös, om att jag inte orkar tänka längre, att livet känns meningslöst och världen tog inte slut. Det var ingen som slätade över, ingen som tyckte synd om mig. Jag blev tagen på allvar av någon som såg hopp men inte försökte övertyga mig om att det kommer att bli bättre.

Diagnosen var utmattningsdepression. Ett långt, tungt ord men som faktiskt gav mig hopp. Ett resultat av åratals psykisk stress och press. Behandlingen är antidepressiva tabletter, insomningstabletter, sjukskrivning på halvtid och samtal med psykolog. På något sätt kändes det tryggt att det inte var en enkel bot utan att min väg består av flera delar som hänger ihop och hålls ihop. Det kommer inte att gå fort men hjälpen finns där bara jag vågar ta emot den.

Jag hoppas att vågar.