Sorg

En kvinna i sina bästa år gick bort i fredag. Hon lämnade sin man och livskamrat ensam att uppfostra deras tre barn. Inte av vilje tvärt om. Hon kämpade och ville finnas kvar för sina flickor med cancern ville något annat. Efter tre veckor på sjukhus då förlorade hon kriget hon slagits i i ett år.

En kvinna som vigde sitt liv åt att sin familj, sitt jobb som översättare av facklitteratur och talpedagog. Hon hjälpte personer att hitta sitt eget tal och språk och hon hjälpte andra att hjälpa genom sina översättningar.

Gunnel, duär saknad. Av många. Min mamma saknar dig, hon är några år äldre än du och hennes dödlighet blir påtaglig för mig. Men mest tänker jag på dina tre fina flickor. De som för några månader miste sin morfar och nu dig. Jag hoppas att jag en dag kan göra något för dem så som din pappa gjorde för mig. Hela din familj står för mig för omtanke, värme och omsorg. Din flickor kommer får det tufft men de kommer att bli väl omhändertagna och älskade.

Vandra i frid på din resa Gunnel. Jag, vi, tänker på dig.

Saknad

Att sakna en person så att det gör ont rent fysiskt. Att vilja säga hur mycket jag känner men veta att det inte är en del av dealen. Att inte ha ork att hoppas men inte heller modet att sluta hoppas.

Att längta efter att mina drömmars man ska vilja vara med mig. Som ett team i världen. Som att stå i bakersta ledet på gymnastiklektionen och viska för sig själv välj mig, välj mig.

Att sakna något som aldrig funnits men hoppas på att det kommer att finnas.

Trötthet

Planerade en dag på stan med en vän och hade jätteroligt. Sen kom tröttheten. Har suttit i soffan och inte orkat byta kanal på tv´n. Tvingar mig själv att laga mat. Ska det verkligen vara så här? frågade läkaren sist om jag kommer att bli bra vilket hon trodde men att jag alltid kommer att vara lite mindre stresstålig. Blir det fler stressiga situationer så kommer jag kanske att bli sämre igen. Men fem timmar på stan och massor med skratt kan väl inte räknas som en påfrestning utan som ett energitillskott?

Ska tvinga i mig lite mat och sova ett par timmar så kanske det känns bättre sen.

Telefonsamtal

Vad olika två telefonsamtal kan vara. Det ena från mina drömmars man. Denna underbara fantastiska man. Jag älskar att höra hans röst, hur han berättar om sin vardag. Jag uppskattar hans omtanke om mig även om jag inte kan bemöta den eller ta den till mig.

Det andra från mannen på andra sidan landet. Hans sambo var på jobbet så han tog tillfället i akt och ringde mig. Att något som inte är påbörjat eller inletts kan kännas så smutsigt och fel utan att man gjort något annat än pratat i telefon och på möten. Jag har ingen önskan att vara något annat än hans vän men han har en historia som gör att hans sambo inte litar på honom och som gör att jag aldrig skulle kunna vara med honom. En patologiskt otrogen man. Kan man vara vän med honom och lite på att det håller sig till vänskap?

Båda samtalet lämnar efter sig en bitterljuv känsla. Glädje och frustration. Längtan och oro. Allt på samma gång fast på så olika sätt.

Stolthet

Känner en stark stolthet över mitt arbete idag. En familj som jag jobbat intensivt med ett tag börjar visa på en varaktig förändring som de alla är nöjda med. I en annan familj har ingången till familjen och samarbetet med övriga professionella runt familjen kommit till stånd på ett riktigt bra sätt. Att jobba med myndighetsutövning är många gånger tufft och segt och det kan vara svårt att se förändringarna i det arbete man gör men idag är en av de dagar som gör arbetet mödan värt. En av de dagar som gör att att arbetet känns meningsfullt och ger energi istället för att ta.

Känner även en stor stolthet över att vara jag idag. Jag finns. Jag tänker. Jag känner. Jag ger inte upp.

Andas i stunden av liv.

Skuldkänslor

Jag avskyr att göra någon illa, särskilt när det är helt oavsiktligt. Jag försöker sätta mig själv först och att tänka på vad jag vill, känner och behöver. Igår kväll sårade jag någon genom att göra precis det. Nu har jag enorma skuldkänslor, kunde jag gjort på annat sätt?

Jag såg en person som en vän, en bra vän och vi pratade ganska länge igår och han frågade en massa saker som jag svarade på. Det slutar med att han är sårad eftersom han ville mer än att vara vän. Så nu sitter jag här. Det gör ont att såra någon och höra sorgsenheten. Funderade halva natten på om jag kunde göra något annat. Kanske kan jag ha en relation med honom trots att jag inte är kär, kärlek är inte allt och jag tycker ju om honom som vän. Det är ju inte så att jag har massa andra bra alternativ. Men det känns som om jag inte kan göra så mer. Jag måste känna oxå. Är hellre ensam än med någon jag inte älskar. Men skuldkänslorna finns där. Skulden och skammen. Kunde jag gjort något annat? på något annat sätt?

Förväntan

När man går och väntar på ett sms, ett meddelande eller telefonsamtal och det kommer. Leendet som sprider sig. Pirret i magen. Rastlösheten i kroppen. Längtan efter det som kanske komma ska. Pirret i magen blir starkare. Leendet bredare. Väntar och hoppas och våndas på samma gång. En underbar känsla. Det pirrar.

Att

Att göra om misstag på misstag. Att göra samma misstag igen, igen och igen. Att aldrig lära mig. Att glömma att även drömmar kostar. Att glömma att inte känna. Att längta efter det som inte finns. Att hoppas där inget hopp finns. Att trösta sig där ingen tröst finns att få. Att inte vilja betala priset av drömmar och längtan men att hela tiden få betala dyrt.

Oooops

Ooooops måste vara ett av de uttryck jag använder oftast. Igår var det många oops på rad.

Ooops! det var halare än jag trodde.
Oooops! det var ingen automatisk avstängning på denna, med den självklara följden : ooooops..... det är tio liter spolarvätska på marken. Ooooops 170 kronor bara försvann i spolarvätska på marken.

Oooops den glömde jag. Ooops den missade jag. Oooops jag tänkte på något annat.

Ooooops, jag älskar.....

Längtan

Längtan efter någon att dela min säng med.
Längtan efter att höra om någons dag och längtan efter att någon ska fråga hur min dag varit.
Längtan efter någon att dela min morgonfralla med.
Längtan efter någons varma kropp mot min.
Längtan efter att skratta så magen värker.
Längtan efter att det ska bli påsk och det jag drömmer om ska hända.
Längtan efter mina drömmars man.

Val

Sitter och funderar över valen jag gör i livet. Vet ju att jag inte kan fortsätta att fantisera om mina drömmars man. Han delar ju inte mina fantasier och i längden blir det ju ganska ohållbart att fantisera och drömma om någon som inte delar samma önskan. Så vad gör jag då? Jo, jag inleder något annat lika ohållbart och onåbart. Mannen bor på andra sidan Sverige och är patologiskt otrogen mot alla kvinnor han lever med. Han är till och med välkänd för just detta att inte kunna hålla sig till en och samma person utan alltid vara på jakt efter något annat. Varför flirta med honom kan man ju fråga sig. Mitt enda svar i dagsläget är att det är säkert. Det kommer inte leda till något långt och varaktigt, tvärtom. Det enda det kan leda till är lite flirtande och kanske lite meningslöst sex som bara omgärdas av skam och skuldkänslor. Det känns tryggt på något sätt. Jag riskerar inget.

Pratade med psykologen häromdagen om min situation och vad som händer i mig. Om att jag vill tycka om mig själv. Om att jag vill kunna känna mig trygg och värdefull. Han var hoppfull och sa att det här var saker som vi kunde jobba med utan problem och som han kunde hjälpa mig med. Jag vet inte om jag vågar hoppas. Jag hör ju själv hur jag låter när jag berättar om mina tankar och valen jag gör. Jag vill inte vara den personen jag är nu. Jag vill kunna säga nej, inte bara följa med och hoppas att det går fort. Jag vill göra val som jag är stolt över.

Tränade i dag igen. Det känns både skönt och inte skönt. Jag har aldrig förstått mig på dessa personer som tycker att det är skönt att träna. Det är inte skönt. Det som är skönt är att sitta i bilen på väg hem från träningen och äta bounty. Det sköna är att jag väljer när jag ska träna och vad jag ska träna och jag gör det för mig. För att jag ska bli starkare och må bättre. Föra tt jag ska bli lite snyggare och lite sexigare. För att jag ska kunna vara nöjd med mig själv. Jag vet att det inte handlar om vikten som sådan men idag när jag bytte batterier i vågen så uppptäckte jag att jag gått ner två kilo till. Jag är stolt! Snart har jag nått målvikten.

Har faktiskt påbörjat en helrenovering av kroppen. Har inte haft varken ork eller lust på ett tag men jag bestämde mig för att börja nerifrån så tå naglarna är målade och benen epilerade. Solar gör jag vid varje träning så nu ser jag inte lika blek ut längre. Det är så skönt att ta tag i sig själv och inte titta sig i spegeln och undra vem personen mitt emot är egentligen. Lite helrenovering kan ju inte vara fel heller eftersom det kanske ger mig mer tillfällen till att öva på att säga nej.

Träning

Skulle åka till gymmet idag för att träna lite. Kommer på att jag inte tvättat på ett tag. Skit oxå! Det enda som är någorlunda rent är mina gamla träningsbyxor som jag nästan aldrig använt trots att dom är jättesnygga av den enkla anledningen att dom är för små. För någon månad sen fick jag inte på mig dom. Det var bara att bita ihop och prova. Det eller svettiga gamla byxor. Dom satt som smäck. Alltså dom satt så himla bra! Kände mig faktiskt snygg för första gången på länge. På gymmet av alla ställen!

Idag var annars en en bra dag. Tog tag i en sak som jag skjutit på länge och löste det. Plockade undan lite och damsög, vilken skillnad det blev! Det var säkert flera veckor sedan sist.

På gymmet gick träningen jättebra! Konditionen börjar komma och jag märker att för varje gång jag är där orkar jag lite mer. Firade med att lägga mig på vattenmassagesängen en stund och inte bara i solariet. Annars är ju just solariet min deal med mig själv. Om jag tränar får jag sola, ingen träning ingen solning. Hårt men det jag behöver för att hålla motivationen igång.

Dessutom var det flera snyggingar på gymmet idag. Riktiga snyggingar! Funderade på olika gymstilar i mellan passen på maskinerna. Det är ju dom där vanliga spänniga typerna om man säger så, dom som typ ställer in maskinen på det tyngsta, gör tre repetitioner och sen kollar sig i spegeln och spänner muskeln dom tränar. Sen finns det den sociala typen. Dom är ca tre till fyra stycken i en grupp som vandrar runt på gymmet och hänger antingen vid en maskin eller på ett gäng maskiner nära varandra. Dom använder mer tid att prata på än att träna och tar upp maskinerna sjukt länge bara för att dom är så bra att sitta på.

Nej, jag gillar dom där som bara går upp och tränar och inte försöker stila. Dom är där för att träna. Punkt slut.

Jag kom även fram till idag att jag inte på något sätt förstår dom som säger att det är skönt att träna. Det är inte skönt. Det som är skönt är att sitta i bilen hem från gymmet och äta bounty. Det är riktigt skönt!

Panik

Skulle precis lägga mig och kommer på att jag glömt åka till apoteket. Jag har glömt att hämta ut fler sömntabletter. Panik! Jag har vant mig vid att ta min tablett, känna hur jag blir trött och groggy och somna och få sova. Utan drömmar som jag kommer ihåg på morgonen. Utan att vakna av att jag är rädd, skräckslagen, gråtande. Panik inför natten, hur kommer det att gå? Jag är trött men rädd för att sova, rädd för att drömma, rädd för att känna.

Försöker tänka på allt positivt som hänt de senaste dagarna, på allt positivt som jag fått höra om och till mig men rädslan överskuggar. Allt som jag lyckats trycka bort kommer krypande. Sorgen, värdelöshetskänslorna, tvivlet, meningslösheten.

Jag är rädd. Jag kan inte flyga.

Upp och ner

Efter några bra dagar kommer det ju så klart en dipp. Hoppades på att jag skulle vara bra nu men så var det inte. Trots att jag haft en bra dag på alla sätt, fått uppskattning för det jag gör och för den jag är räcker det inte. Hur kommer det sig att jag är så svår att göra nöjd.

Körde bil ett par timmar idag. För varje lastbil, för varje bergvägg som passerar kommer tanken på hur lätt det skulle vara att bara svänga lite och trampa gasen i golvet. Jag vet att det inte skulle vara rätt mot lastbilsschaffören, men vilken lättnad det skulle vara att allt bara tog slut.

Jag vet att det är medicinerna som gör att jag faktiskt känner att jag kan genomföra det, som ger mig kraften att agera vilket gör att jag hoppas att det kommer att bli bättre, detta är bara ytterligare en biverkning som gör att jag känner mig närmare handlingen att faktiskt avsluta det liv jag inte bett om, att slippa känna mer.

Jag hoppas att morgondagen blir bättre, lättare och ljusare. Att jag får skymta ljuset i slutet av tunneln.

Andas in.
Andas ut.
Andas

Stolthet

Jag känner en stor stolhet över att jag tagit tag i mitt liv. Jag tar mina mediciner, jobbar mina timmar och har börjat träna. Sätter gränser på ett sätt som får mig att må bra och är stolt över att jag värderar mig själv tillräckligt för att säga nej ibland och ja ibland.

Känner stolthet över att jag vågar längta och sakna. Känner stolthet över att jag tillåter mig att känna både glädje och sorg.

Känner stolthet över att jag vågar ta för mig och ta det jag vill ha, att jag vågar eftersöka och tillåta mig att vilja ha.

Känner stolthet över att vara jag och att jag duger.
Känner livsandandarna återvända.

Att

Att känna tacksamhet för en bra dag. Att känna att hjärnan blir vassare. Att känna igen sig själv lite mer. Att känna glädje för att jag saknar och längtar, då vill jag ju något, känner något. Att hoppas på att skymta ljuset i slutet av tunneln.

Att andas. Att känna stunder av liv.

Avstängd

Det har gått två veckor sedan jag fick en diagnos. Diagnosen med stort D. D som i deprimerad. Vet inte om det har gjort någon egentlig skillnad mer än att jag nu faktiskt kan tillåta mig att må dåligt ibland.

Jag fick en läxa av psykologen förra veckan att fundera på. Det han vill jag skulle tänka på är när jag stänger av mina känslor? Om jag ska vara ärlig så är det hela tiden. Jag kan inte komma ihåg sist jag kunde visa någon hur jag egentligen känner. Den stora skillnaden nu mot tidigare är att när de runt mig frågar hur jag mår så säger jag istället för att allt är toppen, att jag säger att det är helt ok, eller möjligtvis att det är lite så där samtidigt som jag ger uttryck för någon form av hopp om att det kommer att bli bättre. Ett hopp som jag inte på något sätt känner att jag har.

Dagarna denna veckan har varit jättetuffa. Måndagen visade på den jättestora hopplöshet som jag ofta känner i jobbet. Hopplösheten när det inte spelar någon roll vad jag gör, andra huvudmän gör inte sin del vilket gör att inget förändras till det bättre för våra klienter.
Idag upptäckte jag att jag har förlagt otroligt viktiga papper på jobbet och att jag inte har någon aning om var de är eller att jag gjort det, kommer helt enkelt inte ihåg. Och jag kommer alltid ihåg.

Kom iväg och tränade idag vilket jag är jättestolt över. Äntligen har jag tagit tag i mig själv och jobbar för att få lite mer muskler och lite fastare kropp. Konditionen var så mycket sämre än jag trodde men nu vet jag vad jag ska jobba på. belönade mig med solning efteråt och har bokat en ny soltid till imorgon så det är bara att fortsätta träna så kommer nog det att gå bra.

Mina drömmars man ringde i helgen och det var precis det jag behövde. Han ringde bara föra tt prata lite men han fick mig att skratta och ha roligt en stund. han ringde strax efter fyra på morgonen med förklaringen att eftersom klockan var fyra ringde han inte sent utan tidigt och tidigt får man ringa. Fattar inte vilken påverkan han har på mig! får fjärilar i magen så fort jag ser hans namn... Samtidigt så kan jag ju inte hoppas på något. Han är utomlands och kommer att vara många år. Skulle bara önska att han vill vara med mig trots att han är utomlands.