Söndagsnatt

Ytterligare en söndags natt. Ytterligare en natt som jag inte kan sova trots tabletter. Ligger och grubblar på min älskade. Ligger han jämte någon annan? Har han gjort det i helgen? Längtar så förtvivlat efter honom och hoppas att han känner likadant. Kanske, men troligtvis inte. Drömmer om en dag när jag kan ha en älskad jämte mig på nätterna och på morgonen. Någon att dela mitt liv med. Finns det i stjärnorna för mig?

Någon som kan älska mig, mina hundar, mina vänner och min familj. Ovillkorligt. Utan hot, slag och kränkningar. Misströstar men är glad att jag fortfarande hoppas.

Gjorde ett test på facebook idag om vilken sång som beskriver mitt liv. Resultatet blev "I´m still standing"

You could never know what its like
Your blood like winter freezes just like ice
And theres a cold lonely light that shines from you
Youll wind up like the wreck you hide behind that mask you use

And did you think this fool could never win
Well look at me, Im coming back again
I got a taste of love in a simple way
And if you need to know while Im still standing you just fade away

Dont you know Im still standing better than I ever did
Looking like a true survivor, feeling like a little kid
Im still standing after all this time
Picking up the pieces of my life without you on my mind

Im still standing yeah yeah yeah
Im still standing yeah yeah yeah

Once I never could hope to win
You starting down the road leaving me again
The threats you made were meant to cut me down
And if our love was just a circus youd be a clown by now

Vilsen

Känner mig som en vilsen själ just nu. Vad som är upp och vad som är ner känns omöjligt att klura ut just nu. Jag vill vidare men vilken väg jag än väljer innebär ett stillastående i något jag inte vill vara. Lämnar och sörjer. Går vidare och tvekar. Varje ögonblick innebär ett beslut att fatta och ett fel att begå.

Var är mitt ankare? Min förtöjning vid bryggan? Var är min trygga hamn? Båtmetaforerna haglar men jag känner mig som i barnvisan. En kulen natt natt natt min båt jag styrde. På havets vågade vågade våg så skummet yrde....

Tittar på medicinerna på sängbordet. Dom har flyttats närmare och noga räknats. Räcker dom? Antagligen. Vågar jag? Antagligen. Vill jag? Antagligen inte.

Jag vet att folk bryr sig om mig. Jag vet att jag är älskad. Jag vill bara inte chansa mer. Vågar inte hoppas. Vågar inte anförtro mig. Jag reser sakta muren mot världen. Vill inte visa min litenhet. Vill aldrig mer känna mig liten och smutsig. Vill aldrig mer älska eller bli älskad. Vill inte känna ytterligare förnedring eller betydelselöshet.

Har fått mer kärlek de sista två månaderna än jag fått på otaliga år. Har fått mer respekt och omtanke av en man än jag någonsin fått tidigare. Men vågar jag och vill jag hoppas? Vågar jag ta ta nästa steg? orkar inte bli kränkt igen. Rädd och vilsen.

Morgon

Ännu en natt har gått. En natt av mardrömmar, skuld och skam. Känslor av att inte räcka till och inte förtjäna något annat. Drömmar om ett annat liv. Morgonsolen lyser in genom fönstret. Längtan vaknar. En dag mindre till påsk. En natt avklarad. En dag närmare...

Försöker andas.
Försöker ta mig ur sängen.
Tar ett djupt andetag och reser mig upp.

Alltid reser jag mig.

Kantstött

Under ett svagt ögonblick för några månader sedan när jag inte orkade förklara hur jag mådde gav jag adressen till denna bloggen till mina drömmars man. Han lovade dock att inte läsa den förrän jag verkligen ville det. På ett sätt litar jag på det men jag vet ändå inte säkert. Tänk om han kollar in då och då. Tanken känns jobbig och gör att jag censurerar mig själv hela tiden. Vill inte visa mig svag som vanligt. Ska jag avsluta bloggen eller hoppas på att jag kan lite på honom? Så svårt att veta!

För ett par dagar sedan var jag hos läkaren för uppföljning och jag gick dit med planen om att börja arbeta lite mer. Det ansåg inte läkaren. Det var alldeles för tidigt. Minst en månad till skulle jag bara jobba halvtid innan jag kunde täänka på att gå upp i tid. Känslan av hopplöshet infinner sig. men samtidigt lättnaden. Fick mer mediciner utskrivna, både för kropp och själ. Nu sitter jag med tabletterna framför mig och funderar. En eller alla? räcker alla? hur blir det med hundarna? Orkar inte tänka.

Hade samtal med psykologen idag och jag känner hur jag sluter mig, tar avstånd och tänker på tabletterna i min handväska. Vi pratade om att kunna säga nej och att jag måste träna på det. Jag kände hur muren reste sig. Jag kan inte säga nej, inte till andra människor. Det blir som jag faller i en stor grop jag inte kan komma upp ur bara jag tänker tanken på att säga nej. Hur ska jag klara det?

Till påsk kommer mina drömmars man hem och jag ska hämta honom på flygplatsen. Jag längtar men jag känner hur jag alltmer lämnar drömmen bakom mig. Vill inte längta mer. Vill inte drömma mer. vill inte vara ensam mer. Tittar på tabletterna som står uppradade på min byrå, en eller alla? det löser i alla fall alla problem bara dom räcker.

Två män vill ha mig i sitt liv. Vakna jämte mig på morgonen, prata med mig och dela sina drömmar med mig. Jag skulle nog få det bra med vilken som helst av dom men tanken på mina drömmars man låter mig inte ta chansen så därför ligger jag ensam kvar i min säng. Den ena skulle inte tveka att ta emot mig med en gång den andre behöver lite tid på sig att få ordnat upp sitt liv.

Känner mig kantstött och trasig. Minnena lever sina egna liv i mitt huvud. Sorgen över de val jag gjort känns som ett slag i magen. Att hela dagen hållit masken och visat mig glad gör så ont. Smärtan över att inte skyddat mina barn från de män jag levt med så att de dött i mig innan de fått se dagens ljus gör att jag känner mig värdelös. Jag förtjänar inte drömmen om att en dag hålla mitt eget levande barn i min famn. Förtjänar inte att ta alla tabletterna och försvinna. Jag måste leva med de val jag gjort. Jag har möjligheten att bli älskad av en man som inte skräms av det som varit, som kanske kan förlåta mig för att jag inte lyckats skydda mina barn från att bli slagna och dödade i min livmoder, men jag förtjänar inte den kärleken.
Det finns ingen förlåtelse för det jag gjort. Det finns ingen botgöring som skulle kunna uppväga vad jag utsatte dess två barn som anförtrotts mig att älska och vårda.

Längtan efter att ta alla tabletterna är så stor. Så på många sätt överväldigande. Rädslan för att de inte räcker till hindrar mig. Ska hämta fler tabletter imorgon.
Kanske räcker de då.ett dygn till ska uthärdas.

Jag försöker andas men vill inte
Blir snurrig i huvudet ju mer jag försöker låta bli att andas
Vill inte andas.
vill inte vara kantstött.
En dag till...

Tillbaka

Åkte och hälsade på en vän ikväll som jag inte träffat på fem år. Fick sitta och prata ikapp oss ett par timmar. Hon och hennes man är fortfarande vänner med mitt förra ex och jag kände hur jag alltmer hamnade tillbaka i känslan som jag hade då. Tillbaka i maktlösheten. Tillbaka i känslan att vara värdelös. Allt kom tillbaka bara genom att höra hans namn och veta att han finns i deras liv. Hu mycket jag missat för att jag var tvungen att bryta med allt som jag hade då. Att komma tillbaka till att jag aldrig kan berätta hur det var mer än att skumma på ytan.

Hon och hennes man är några jag verkligen tycker om och skulle vilja ha i mitt liv men samtidigt veta att det inte går. Att jag inte är redo. Att jag inte är stark nog.

I bilen hem satt jag och tänkte på mina drömmars man och allt han betyder och har betytt för mig genom åren. Att veta att jag aldrig kan säga hur mycket han hjälpt mig genom åren bara genom att finnas till. Är långt borta i tankarna och drömmer när telefonen ringer och jag ser att det är han. Svarar glatt "hej älskling!" sen biter jag mig i tungan. Va fan sa jag??? Så får jag ju inte säga även om det är så jag känner. Kommer tillbaka till nuet och blir bara så lycklig över att han finns i mitt liv. Fortfarande finns han i mina drömmar och i samma stund som jag verkligen behövde honom ringer han. Är så grymt tacksam.

Nu sitter jag här och känner ångesten komma krypande. Ska det verkligen vara så här? Ska mitt ex verkligen fortfarande ha den makten av mig? Som mina drömmars man sa en gång när han höll om mig när jag inte mådde bra, "tänk på det här istället". Det gör jag, men det tar tid att komma tillbaka till den känsla som jag haft de sista dagarna. Längtar efter att ligga i hans famn igen och känna tryggheten.

Jag vill ha kontroll över mig och mitt liv. Jag vill inte vara rädd mer. Jag vill inte känna mig utsatt och hjälplös igen.

Vårkänslor

Känner hur det spritter i kroppen. Solen skiner och en dag vid havet med hundarna och en god vän har verkligen kick-startat mina vårkänslor. Känner ig glad och lycklig och nöjd med tillvaron. Som om inget ont kan drabba mig. Förtröstan strömmar genom mig och hoppet vaknar. En dag ska även jag vara den älskade. En dag ska även jag vara den värdefulla. Jag är på väg.

Hela jag ler, pirrar och spritter av ingen anledning alls mer än att det är vår. Hoppets tid. kärlekens tid. Hoppet och kärleken till livet och de omkring mig.

Andas lättare och lättare.

Stunder av liv.

Tillfreds

Känner mig tillfreds med min insats på jobbet idag. Har jobbat med något av det svåraste som finns men klarat det och kunnat lämna mötet med att ha ingjutit lite hopp i en hopplös situation. Myndighetsutövning när det är som bäst. Har fått cred för det jag gör och säger av en man jag respekterar och ser upp till efter ett annat möte som gick så bra. Behandling när det är som bäst.

Kommer hem och möts av kärlek och närhet av mina underbara hundar, sms från en vän och telefonsamtal från ytterligare en.

Kvällar när dom är som bäst.

Vakna

Vaknar till en ny dag. Ute skiner solen från en blå himmel. I sängen ligger jag. Huvudet bultar och megen värker. Vill inte resa mig, vill inte ut i världen idag. Känner sorgen som ett band över bröstet. nästa gång klockan ringer måste ajg vakna och gå upp.

En sömnlös natt har passerat. En natt av oro och kval. Nu är det morgon. Försöker möta solen med ett leende.

Till lags

Att ha en önskan att vid varje ögonblick vilja vara till lags. Jag förändrar mig och anpassar mig så att jag passar de runt omkring mig. Känner oro för att jag gjort något fel så fort någon inte är glad eller mår bra. Att känna ett behov av att vara något annat än jag är så att jag tillgodose fler personer. Att finnas till lite mer.

Är ganska förbannad över min vilja att vara till lags. Varför kan jag inte skaffa mig en ryggrad och fräsa till. Varför bara ta allt.

Jag vill vara till lags. Så mycket det går. Jag vill få bry mig och anpassa mig. Jag vill bara inte bli betraktad som mindre värd för det.

Andas.
Stressar.
Andas.

Murar

Reser sakta murarna mor världen. Stärker mitt försvar. Ingen ska komma mig inpå livet igen. Ingen ska få möjlighet att såra mig igen. Mina drömmars man gjorde mig illa förra veckan, trodde inte att han skulle göra det. Men det gjorde ont. Det gjorde ont att vara sårbar och att öppna mig med de val jag gör och de känslor jag har och att bli kritiserad. Nu reser jag murarna igen. Mina tankar och känslor är mina.

Jag vet att mina val inte är bra, att de inte är moraliskt korrekta. Jag vet att jag antagligen kommer att bli sårad igen men längtan efter att vara betydelsefull och uppskattad i alla fall ett tag överväger riskerna att bli sårad igen. Mina drömmars man vill inte ha mig. Jag inser det nu. Mina drömmars man vill inte dela sitt liv med mig. Jag inser det.

Vill ha en man att vakna jämte på morgonen. En man att dela drömmar med. En man att leva med. Är det så fel?

Jag reser murarna. Jag bygger dom höga. Glada beskymmersfria S är tillbaka. Inte ska jag blotta mig igen.

Jag andas. Sten läggs till sten. Muren reses.

Jag andas.

Sakta.

In och ut.

Jag andas.

Försvaret reser sig med varje inandning.

Ont

Det gör ont att få sanningens ord som ett slag i magen. Det gör ont att veta att allt som sagts är sant.

Jag lägger mig ner och ger upp. Det gör ont att ge upp men inte i närheten av lika ont som det gör att fortsätta kämpa.

Vaknade med en känsla av att det var bra, jag kunde hoppas. Somnade med en känsla av att sakta falla i bitar.

Var hos psykologen idag. Det var tungt. Vansinnigt tungt. Kanske är vi på väg någonstans tillsammans. Kanske kan han hjälpa mig vidare, mot att bli helare men idag kändes det som att det är långt dit. Vågade glänta på dörren till mina känslor, att våga prata om skammen över att jag inte lyckats skydda mina barn. Att våga prata om skuldkänslor för de val jag gjort. men samtidigt känna att skammen och skulden väller över och hotar att dränka mig. Att psykologen tror att han kan hjälpa mig att känna mindre skam och skuld över val som jag gjort och för en sekund hoppas och längta efter att han han rätt.

Idag har väl varit en sån dag. Jag har för en sekund hoppats och längtat sedan har det som ett slag förändrats till en känlsa av att inte duga som jag är, att vara värdelös. Att känna att meningen och livet rinner ifrån mig. Att känna mig skadad ch vingklippt för resten av livet. Ett liv som känns outhärdligt långt.

Uppvaktad

Att bli uppvakta känns så bra, även om det är så fel. Jag vet att han har en sambo, är notoriskt otrogen men just nu skiter jag i det. Njuter bara av känslan av känslan av att vara tillräcklig. Att bli uppmärksammad, uppvaktad och upphöjd till skyarna. Att sitta och fantisera om en framtid som känns rätt och bra och samtidigt totalt ignorera alla olyckskorpar.

Att längta efter nästa tillfälle att ses. Att längta och hänge sig åt drömmen om ett liv tillsammans. Att faktiskt dela drömmen med någon även om det är tillfälligt. Jag vägrar se molnen på himlen utan bara se solsken.

Kanske var mina drömmars man bara min dröm, ett scenario som var det jag behövde för att överleva varje dag i ett fängelse. Ett fängelse utan galler och grindar men likväl ett fängelse. Hans vänskap betyder massor, om det är menat att det ska bli vi så kommer det att hända. Just nu är det nog inte meningen. Pratade med honom igår och det stod klart att han inte känner som jag. Blev inte så sorgsen efteråt som jag trott. Stoppade undan dom känslorna och värdesatte vänskapen högt.

Men kan det vara så att den andra mannen kan vara den som jag ska dela mitt liv med? Jag vet inte, men jag tänker drömma. Drömma om kärlek, gemenskap och ett liv fyllt av rörelse.

Surrender

Det finns inget bra ord på svenska för surrender. Det blir en massa ord som varförsig inte är tillräckliga men tillsammans fungerar för att beskriva min känsla.

ÖVERLÄMNA - Jag överlämnar mig till en en högre makt, ödet och slutar att försöka styra mitt liv utan försöker bara följa med på färden.
UPPGIVA - Jag ger upp, erkänner att jag tappat orken, lusten och viljan.
HÄNGE - Jag hänger mig åt mina drömmar och sörjer dom när dom går i kras.
HÄNGIVA - Jag är hängiven tron på att en dag, någon dag ordnar sig allt.
UNDERKASTA - Jag underkastar mig den tillfälliga hopplösheten och ödets nycker. Varför jag?`Varför inte jag?
FRÅNTRÄDA - Jag frånträder min position och vilja att vara till lags.
GE SIG- Jag ger mig. Jag ger mig. Jag ger mig.

I surrender.

Villrådig

Villrådig är det ord som passar bäst in på mig nu. Jag är villrådig. Jag längtar mig sjuk efter mina drömmars man. Vill ha honom nära mig. Vill höra hans röst, vill höra honom skratta och busa. Samtidigt funderar jag över meningen. Jag är allt klarare över vad jag känner för honom men oxå att han inte känner samma för mig. Jag blir villrådig över vad jag vill. Är de små korta stunderna på telefon, msn, sms och facebook tillräckligt? är det tillräckligt att bara få sex när jag vill så mycket mer? Kan och vill jag säga nej. Kan jag och vill jag säga att det räcker, antingen hela jag eller inget alls? Nej det varken kan eller vill jag, stunderna med honom är viktigare än känslorna efteråt. Vet att det blir tomt och att jag känner mig värdelös efter men vad är alternativet. Att inte få känna? Att inte få ha kvar det meningslösa hoppet?

Nej, jag är villrådig och funderar hela tiden. Vad vill jag? Vad gör jag med mina känslor? Vad kan jag göra utan att tycka illa om mig själv??

Stulna

Under helgen har jag funderat mycket. Haft tid att tänka. Det är inte alltid bra. Mina tankar har kretsar kring stunder av lycka och om stulna stunder av lycka fortfarande är lycka. Det är en svår fråga att försöka svara på. Just nu känner jag mig som en stor tjuv som stjäl för min egen vinnings skull. För att få skratta och känna värme en stund oavsett vem som ger mig det. Att stjäla stunder på telefon, facebook eller msn och att för en stund inbilla mig att jag duger. Men jag ljuger, jag ljuger för mig själv. Mina korta stulna stunder av lycka lämnar en bitter eftersmak.

Sitter och sjunger Linda Bengtzings "jag ljuger så bra" för mig själv. Den och två Lena Ph låtar, "det gör ont" och "på gatan där jag bor" känns som signatur melodier för mig just nu.

Men trots allt är de stulna stunderna det jag har just nu och dom är värdefulla. Minuterna av glädje och värme är värda timmarna med oro, begynnande svartsjuka och tvivel. Tvivel på mig själv och på mitt eget värde. Tvivel på framtiden. Tvivel på mina val. Undrar om jag väljer rätt och vad är konsekvenserna av mina val??

Påminner mig om att andas.
Stunder av tvivel
Stunder av stulen lycka
Andas min vän
Andas
Stunder av liv
Andas

Tungt

Efter en lång rad med riktigt bra dagar. Dagar som fått mig att skratta och må gott. Har känt äkta glädje från djupt inne i mig, en glädje som jag inte känt på många år. Har varit nöjd med min situation och att vara själv, trots att längtan finns med.

Idag vaknar jag med oro och sorg i kroppen. En stor bävan inför vad som komma ska. Hur ska jag klara dagen? Jag ska på begravning och inte en begravning efter en gammal människa som levt sitt liv utan för att hedra en kvinna mitt i livet. Det känns tungt.

Efter att så länge gått och allvarligt funderat över om jag inte ska finnas mer känns detta så fel. Varför finns jag och inte hon? Önskar att jag kunde ta hennes plats. Bävar inför dagen och alla mina känslor. Hukar mig under tyngden av mina egna skamkänslor. Önskan att det var jag som lämnat denna världen är så stor att det skrämmer mig. Hur kan jag tänka på mig själv nu?

Viskningar

Vill viska i hans öra alla de saker jag bär inom mig, alla känslor jag har. Vill viska i hans öra alla de saker han inte vill höra. Drömmer om att en dag få en viskning tillbaka. Att få vara jämte honom och veta att inget jag säger om mig eller vad jag känner kan göra att han stöter bort mig. Vill få vara accepterad och älskad för den jag är av den jag vill ha. Vill få ligga jämte honom och viska trots att ingen annan kan höra.

Är rädd för att min längtan efter att få viska kommer att få mig att lura mig själv att acceptera något annat än det jag drömmer om. Något som inte kommer att vara tillräckligt. Något som kommer att göra mig illa. Igen.

Är rädd för att min rädsla för att inte få det jag drömmer om gör att jag säljer mig själv för billigt. Att jag gör för mycket i min längtan.

Drömmer om att en kväll få viska i hans öra det jag viskar ut i luften innan jag somnar. Jag älskar dig.

Helg

Ännu en helg är slut. En alldeles underbar och fantastiskt rolig helg. Jag har hunnit göra allt jag ville och allt jag behövde. Jag har blivit sjukt bortskämd av mina vänner, gått en jätteskön promenad i skogen i solen, varit på fest med sexparty, varit ute på stan och slagit runt, hjälpt min vän att sy ätit gott. Den enda sak som saknades under helgen var någon att kunna ringa och berätta för, någon att nu på söndagskvällen ligga i soffan att mysa med och berätta om underliga grejer som visades på festen. Lärde mig så mycket nya saker att det känns som om jag faktiskt inte vet något och fortfarande är oskuld. It grows back liksom...

Mina drömmars man ringde idag och det finns inte mycket jag blir lika glad av som att få prata med honom och höra hur han har det. Blir så attans glad av att höra hans röst och höra att det går bra för honom.

Min andra flirt ringde också från andra sidan landet. Tycker om att prata med honom också men på ett helt annat sätt. Han gör mig glad men det pirrar inte och dety kommer aldrig att bli något mer än att prata i min planering. Utnyttjar honom för att känna mig lite mindre ensam på kvällarna genom att prata med honom i telefonen. Problemet är att han börjar fundera på att lämna sig sambo. Vill inte på något sätt bli inblandad i såna komplikationer. Vi pratar ju bara. Vill inget annat. Längtar ju bara efter mina drömmars man. Undrar hur jag kan vara så förälskad i honom, särskilt när det inte är ömsesidigt.

Men mans problematiken så har det varit en riktigt underbara och rolig helg. Massa stunder av ren lycka och glädje och kärlek.