Mod

Tog mig modet att våga berätta för några om min dag och vad som hänt. Kände mig så liten men vilket bemötande jag fick. Ingen som tog avstånd från mig eller tyckte att jag var svag, tvärt om. Bara omtanke och omsorg.

Satt hemma och kände mig mindre än minst, ännu mer värdelös frampå kvällen. Du klarar ju ingenting, sa jag till mig själv. Precis då hör min älskade drömmars man av sig. Var så rädd att han skulle tycka att jag var värdelös och jobbig och dra sig undan. Hela jag darrade när jag talade om att jag varit hos doktorn och hur jag mådde. När hans svar kom grät jag för första gången på flera år. En gråt som gjorde att det lättade inom mig. Han backade inte undan, tvärt om. Han visade på en massa sätt att han bryr sig och finns för mig. Fick mig att le och känna värmen. Känna att trots allt så har jag fortfarande förmågan att älska mina vänner och mina drömmars man.

Min bästa vän hör av sig igen på kvällen för att höra hur jag har det och jag kan gråta igen. Undrar hur man stänger av kranen nu när den väl öppnats? Kan ju inte gråta så fort någon är vänlig mot mig. Fasar inför morgondagen och att berätta för kollegorna att jag är sjukskriven. Att lämna sjukintyget till chefen. Har möte med henne 8.15. Har alltid hållit verkligen hårt på att inte glutta på dörren för hur jag mår för någon, särskilt inte på jobbet. Nu måste jag. På jobbet ska jag vara myndighetsutövare, vara klok och lyssna och vara rådgivare. Hur lyckas man med det med min diagnos? och vad är skillnaden mellan idag och imorgon och igår.Vad betyder min diagnos egentligen? Just nu att det är något som andra också har, något som kan behandlas, något som kan förändras. Kan inte se förändringen som verklig, något som kommer att hända men jag tror att jag hoppas. Och misströstar. Och längtar med motstånd.

Har jag modet att göra det som jag behöver för att må bra? Har jag hoppet att göra det som krävs.

Jag önskar att mina vänner kommer att följa mig hela vägen. Att dom hör av sig när jag inte orkar. Att som tycker att jag är värdefull trots att jag nu inget klarar. Att vi kan skratta och skämta som vi alltid har gjort och att ni kan tycka om mig utan masken jag alltid bär.