Tillbaka igen

Att längta bort så att det gör ont. Att sitta på jobbet och drömma om en dag då det går lätt att andas. En dag då jag kan känna att jag duger och är älskad för den jag är inte för den någon annan tycker att jag borde vara. Eller önskar att jag vore.

Trodde jag fick allt jag ville ha när jag gjorde mitt val men inser att ensamheten är precis lika stor som innan om inte större. Att vara ensam när man är med någon gör ondare än ensamheten när man är själv.

Ensamheten när man flyttat 40 mil bort från vänner och trygghet är förgörande när man har en vardag med någon som vill att man ska ara någon annan.

Har satsat för mycket av mig själv för att orka gå vidare på egna ben. Bara att bita ihop och räkna dagar.