Tillbaka

Åkte och hälsade på en vän ikväll som jag inte träffat på fem år. Fick sitta och prata ikapp oss ett par timmar. Hon och hennes man är fortfarande vänner med mitt förra ex och jag kände hur jag alltmer hamnade tillbaka i känslan som jag hade då. Tillbaka i maktlösheten. Tillbaka i känslan att vara värdelös. Allt kom tillbaka bara genom att höra hans namn och veta att han finns i deras liv. Hu mycket jag missat för att jag var tvungen att bryta med allt som jag hade då. Att komma tillbaka till att jag aldrig kan berätta hur det var mer än att skumma på ytan.

Hon och hennes man är några jag verkligen tycker om och skulle vilja ha i mitt liv men samtidigt veta att det inte går. Att jag inte är redo. Att jag inte är stark nog.

I bilen hem satt jag och tänkte på mina drömmars man och allt han betyder och har betytt för mig genom åren. Att veta att jag aldrig kan säga hur mycket han hjälpt mig genom åren bara genom att finnas till. Är långt borta i tankarna och drömmer när telefonen ringer och jag ser att det är han. Svarar glatt "hej älskling!" sen biter jag mig i tungan. Va fan sa jag??? Så får jag ju inte säga även om det är så jag känner. Kommer tillbaka till nuet och blir bara så lycklig över att han finns i mitt liv. Fortfarande finns han i mina drömmar och i samma stund som jag verkligen behövde honom ringer han. Är så grymt tacksam.

Nu sitter jag här och känner ångesten komma krypande. Ska det verkligen vara så här? Ska mitt ex verkligen fortfarande ha den makten av mig? Som mina drömmars man sa en gång när han höll om mig när jag inte mådde bra, "tänk på det här istället". Det gör jag, men det tar tid att komma tillbaka till den känsla som jag haft de sista dagarna. Längtar efter att ligga i hans famn igen och känna tryggheten.

Jag vill ha kontroll över mig och mitt liv. Jag vill inte vara rädd mer. Jag vill inte känna mig utsatt och hjälplös igen.