Männen i mitt liv

Har suttit och läst igenom gamla inlägg jag skrivit och kommit fram till att jag är en ganska patetisk människa. Hälften av alla inlägg handlar ju om män i någon form. Vet inte om jag ska försöka ändra på det eller inte. Ett tag var jag helt övertygad om att jag skulle göra något åt det och helt enkelt sluta låta män ta så stor plats i mitt liv men sen tänkte jag att varför det? Män är ju en sån stor källa till glädje. Varför låta några puckon jag valt att bli tillsammans med förstöra ett intresse, en trevlig förströelse, vänskap och hopp? Nej länge leve männen. Dessa underbara varelser som kan få mig djupt frustrerad men samtidigt otroligt glad.

Just nu har fyra män på något sätt beslutat sig för att visa mig en massa omsorg och omtanke, värme och stöttning.

Först min älskade pappa. En underbar fantastisk pappa med en massa fel och brister vilket gör honom till en hel och fantastisk person. Jag undrar var jag hade varit i livet om inte pappa fanns. Denna kärleksfulla och omtänksamma person är min pappa. En pappa som aldrig är längre bort än ett telefonsamtal. Jag älskar dig pappa!

Min vän F, underbara person. Vi kan prata om det mesta men det behövs inte, han ger mig något helt annat. F flirtar och jag kan flirta tillbaka utan att det någonsin kommer att bli mer än det, men flirtandet får mig att skratta och tycka att det är spännande för jag vet inte när och hur det kommer. I ett helt vanligt samtal om jobb, resor, fotboll vad som helst och så får han in något som gör mig jätteglad. Det är en karl som kan flirta! tränar mig lite på honom, behöver lära mig att flirta. Funderar faktiskt på att gå en kurs hos honom i flirt-kunskap och manskunskap, för han är faktiskt ganska klok och enkel på nåt sätt. Flytta inte från Sverige för sjutton gubbar! Det är en dum idé! Behöver dig som mentor i mitt nya liv.

Kompisen A ´s pojkvän, M . Mannen som tar hand om sin flickvän och mig på ett underbart sätt. Han visar att det finns flera sorters intelligens och att omtanke, humor och kamratskap är det viktigaste i alla relationer. Att jag vet att han värderar min vänskap högt gör att det känns fantastiskt. Han tillhandahåller ett extra hem för mig och låter A och mig vara dom vi är utan att vara en toffel. Jag hoppas att jag träffar någon som han en dag.

Mina drömmars man. Mannen som alltid lockar fram ett leende och som tar mig som jag är. Han visar en massa omtanke och jag saknar honom otroligt nu när han han har flyttat. Trots att han är i ett annat land och har fullt upp så visar han ändå att han bryr sig. Han utmanar mig och min syn på mig själv och jag uppskattar det. Han lär mig var mina gränser går. Inte genom att tala om det för mig utan genom att låta mig upptäcka det själv. Önskar så att han kunde älska mig men det hindrar inte att jag värdesätter hans vänskap jättehögt är hellre utan hans kärlek än hans vänskap.