Andas lite lättare

De sista dagarna har varit tunga på sätt och vis. Det har varit tungt att veta att mina drömmars man har rest och att jag aldrig fick en riktig chans och aldrig kommer att få det. Det känns så ödesmättat på något sätt. Aldrig känns långt.

Började dagen med en långpromenad medan solen gick upp över havet. En underbar morgon, klar och kall och vacker. Bara jag, havet och skogen. Havet är min tillflykt, dit jag alltid åker när jag behöver ro.

Har funderat mycket idag kring min önskan att få barn. På något konstigt sätt har det varit flera program idag om spermabanker. Deckare som mord kring dessa kliniker. Ska jag ta det som ett omen att det är dumt att åka och bli mamma på egen hand eller som ett uppmuntran om att det är dags? Mycket att tänka på, eller egentligen inte. Har ju bestämt mig för att inte fatta några viktiga beslut på ett år. Borde kanske sätta ett datum, kan ju inte gömma mig bakom det för alltid...

Mina drömmars man ringde mig idag. Ett kort samtal men så underbart att höra hans röst! Ren glädje för mig, även om han lät ensam och ledsen tänker jag inte ta bort en sekund av glädje över att han ringde. Min vän, min dröm. Jag önskar dig all lycka, underbara man, du klarar allt.

Andas lite snabbare.
Andas lite lättare.
Andas lite starkare.