Vilsen

Känner mig som en vilsen själ just nu. Vad som är upp och vad som är ner känns omöjligt att klura ut just nu. Jag vill vidare men vilken väg jag än väljer innebär ett stillastående i något jag inte vill vara. Lämnar och sörjer. Går vidare och tvekar. Varje ögonblick innebär ett beslut att fatta och ett fel att begå.

Var är mitt ankare? Min förtöjning vid bryggan? Var är min trygga hamn? Båtmetaforerna haglar men jag känner mig som i barnvisan. En kulen natt natt natt min båt jag styrde. På havets vågade vågade våg så skummet yrde....

Tittar på medicinerna på sängbordet. Dom har flyttats närmare och noga räknats. Räcker dom? Antagligen. Vågar jag? Antagligen. Vill jag? Antagligen inte.

Jag vet att folk bryr sig om mig. Jag vet att jag är älskad. Jag vill bara inte chansa mer. Vågar inte hoppas. Vågar inte anförtro mig. Jag reser sakta muren mot världen. Vill inte visa min litenhet. Vill aldrig mer känna mig liten och smutsig. Vill aldrig mer älska eller bli älskad. Vill inte känna ytterligare förnedring eller betydelselöshet.

Har fått mer kärlek de sista två månaderna än jag fått på otaliga år. Har fått mer respekt och omtanke av en man än jag någonsin fått tidigare. Men vågar jag och vill jag hoppas? Vågar jag ta ta nästa steg? orkar inte bli kränkt igen. Rädd och vilsen.