Memorylane

Ropade visst hej för tidigt häromdagen. Det var skönt att ta en promenad i de gamla kvarteren men vilka minnen det väckt. Drömmer mardrömmar varje natt, minns allt som om det vore igår och minnena följer mig hela dagarna. Vill inte minnas. Att minnas alla kränkningar och känslan av att vara värdelös. Lättnaden när slaget kommer. Att minnas mina försök att bryta mig fri som bara resulterade i mer förnedring gör min självkänsla lika dålig som då. Rädslan när nyckeln sätts i dörren och paniken innan man vet hur kvällen kommer att bli. En bra kväll kan närsomhelst smulas sönder av ett felaktigt ord från mig. Ensamheten och värdelöshetskänslorna som får mig att minnas allt jag förträngt.

Jag minns hur vi skulle åka till några vänner och det kändes så skönt att komma hemifrån och träffa andra och få en paus och veta att under några timmar kommer han inte att säga något elakt. Tog på mig fel tröja. Tänkte inte efter tillräckligt. Jag fick sitta i bilen utanför hela kvällen. Kompisen kom ut och frågade om jag inte ville komma in, men jag visste att det inte var ett alternativ så jag fick säga att jag hade det bra i bilen, att jag hade ont i huvudet. Det var nio minusgrader och jag vågade inte ha på värmen i bilen. En gång hade jag haft radion på för länge och batteriet var nästan dött när han kom. Inte skulle jag göra om det igen. Eftersom jag hade fel tröja fick jag inte ha jacka på mig. Kylan kommer sakta krypande tills tänderna slutar hacka och jag hoppas att jag ska frysa ihjäl. Få ett slut på det. Att aldrig behöva vakna igen. Att få bli fri.

Jag blev inte fri den kvällen. Det tog nio år till. Två år till innan jag lärde mig att drömma mig bort och hoppas på något annat. Två år till innan jag började drömma om att han dog och att jag blev fri. Fri att älska mina drömmars man. Två år tills jag vågade mig på mina uppror i bakom hans rygg.

Försöker andas. Känner stesoliden verka och hoppas på en drömlös natt. Försöker leva. Försöker andas. Kan jag?