Komplikationsfritt

Förtvivlat kämpar jag för att nå det komplikationsfria livet. Livet som inte innebär att jag ständigt behöver vara vaksam och känna av stämningar för att veta hur kvällen kommer att bli. Jag har under många år varit tvungen att känna av stämningen innan jag kommer hem för att veta om det kommer att bli en bra kväll eller inte. Oftast inte. Hur släpper jag efter på det? Hur slutar jag känna mig för hur den andre mår och tänker mer än på mig själv? Hur kan jag bara vara i tillvaron utan rädslor?

Jag har ju lämnat det livet bakom mig, trodde jag. Igår upptäckte jag hur fel jag hade. Min första tanke när något kändes fel var att jag gjort något fel och att det skulle gå illa. Min andra tanke var hur kan jag göra det bra igen? Trots att jag visste att jag inte kunde ha gjort något fel. Problemet igår var att mannen jag träffar kände det som om han utnyttjade mig. Snabbt som attan försäkrade jag honom om att det gjorde han inte alls. Jag är så nöjd med det jag får. Varför gjorde jag det? Jag är inte nöjd av att vara någons sexleksak. Däremot är jag inte redo för något annat.

Det är detta som är det svåra med att hålla ihop drömmar och hopp och verklighet. Jag drömmer om att ha hela paketet, man, barn, ett hem och liv byggt på gemenskap, samhörighet och kärlek. Jag hoppas att jag få i alla fall delar av paketet. Verkligheten säger mig att det är för sent, jag är för skadad av åren som gått. 33 år och förbrukad. Räcker verkligen delar? är det inte det jag försökt så envetet med?

Måste påminna mig om att andas.

Andas in.
Andas ut.