Ja-sägare

Så det kan bli, jag är en ja-sägare. Nu är det ju inte så att jag inte säger ja till saker jag inte vill göra, utan mer att jag har upptäckt att jag har fan så mycket roligare i livet om jag säger ja till saker. Jag vill inte att när jag ligger och dör om så där 700 år tänka tillbaka på 700 år av hinder och feghet utan på 700 år av upplevelser, händelser och känslor, vissa bra och vissa kanske mindre bra. Men jag har levt och gjort saker.

I en massa år har jag levt och inte vågat fatta några beslut själv och bett om ursäkt för mig själv, nästan allt jag har velat eller gjort har beslutats av någon annan som oftast sa nej. Nu vill jag fatta mina egna beslut och jag vill vara en person som säger JA! En person som inte ser en massa hinder utan möjligheter. Livet är för kort för att gå omkring och sura, för kort för att bara sitta hemma, för kort för att säga nej. Det kan ju bli askul det man gör.

Jag menar se på igår, visst det hade varit jätteenkelt att säga nej jag stannar nog hemma. Men istället fick jag en jätteskön promenad, ett ställe jag har haft roligt på men knappt kunnat besöka av rädsla och dåliga minnen avdramatiserades och jag kunde komma ihåg lite roliga saker med (att jag sen blir lite skakig efter när nervositeten släpper är ju inget farligt), jag fick se en bra film som jag ville se, ligga nära- riktigt nära mina drömmars man. Vad hade det varit för mening att säga nej??

Nu babblar jag men fattar du vad jag menar? Att jag säger ja innebär att jag bestämt mig för att leva och ha roligt på ett enkelt, okompicerat sätt inte spela massa spel eller hålla tillbaka mig själv. Att jag tar ansvar för mig själv så att säga. Verkar det logiskt? Jag tycker det !